Lusten att skriva fanns från början …
För alltihop började egentligen för länge sedan. När jag var ungefär i tioårsåldern. Jag kommer inte ihåg varför, men av någon anledning fick jag låna en skrivmaskin av morfar. En liten ljusblå reseskrivmaskin. Ett lån som visade sig bli permanent, för vad jag kommer ihåg så blev den aldrig återlämnad. Vart den tog vägen sedan vet jag inte. Antagligen försvann den i någon flytt eller så.
Det var väl där någonstans, när jag satt med den framför mig med tomma vita papper instuckna i valsen med vipparmarnas typer smattrande mot papperet, som iden om att bli författare föddes.
Jag kan egentligen fortfarande inte riktigt förstå varför den tanken slog rot så beslutsamt i mig. Jag läste inte särskilt mycket. Jovisst, det hände att jag tog mig igenom en och annan bok, men någon bokslukare i stort format var jag inte. Det har kommit mer högre upp i åldern – det mer regelbundna läsandet.
Men kanske var det ändå, genom de böcker jag läste, som fascinationen av möjligheten att skapa berättelser, världar och skeenden tog form. Jag märkte ju med läsningen, hur spännande det var att se världar växa fram inför mitt inre med hjälp av texten. Och då ville jag skapa själv.
Jag ville bli författare och med det ännu unga barnets frenesi – i början – satte jag igång, papper efter papper. Nja, i alla fall kanske runt tio sidor i bästa fall. Redan vid det stadiet började jag räkna hur många sidor jag hade kvar att skriva för att det skulle kunna räknas som en bok.
Längre än så räckte inte barnets tålamod förstås.
Sedan kom vuxenlivet smygande och den där författardrömmen fick stå tillbaka för utbildning och en yrkeskarriär. Datorerna fångade mitt något mer vuxna intresse och sedermera kom jag till Gävle och fick mina första anställningar som utbildad programmerare och systemutvecklare. Korsnäs dataavdelning blev sedan Sandvik Information Systems som blev Kontorsutveckling för att sälja tekniska system, främst CAD, som sedan blev Sandvik Coromant igen.
Och så Högskolan i Gävle.
Men vartefter tiden gick så kom den där författardrömmen studsande tillbaka igen. Gång efter gång. Sommarsemestrarna var en tid när några tafatta försök gjordes på nytt. Men så fort vardagen var tillbaka så tog yrket överhanden igen.
Sedan kom det här med åldern.
En bit in på 2000-talet så kom insikten att det var dags att välja. Sluta drömma eller åtminstone göra ett allvarligt försök. Det är nu eller aldrig. Jag valde försöket. Om jag i ett helt liv gått och drömt om det här, en dröm som så tydligt vägrat släppa taget om mig – hur skulle jag kunna möta ålderdomen och det oundvikliga slutet om jag inte ens gjort ett försök? Kanske kom det lite väl sent, men samtidigt har jag förstått att jag nog inte hade kunnat skriva den här boken om jag inte haft de upplevelser och erfarenheter av livet som jag nu har. Hemmingway lär ha sagt ungefär så här: ”För att kunna skriva om livet, måste man först leva det … ”
Min första bok hette ”Fantasmagorfia”. Den är tyvärr slutsåld, eventuellt kommer den i en omarbetad upplaga någon gång i framtiden.
Min senaste bok heter ”Evigheten är en mycket lång tid” och finns ute nu i eBokhandeln. Se bokens sidan här på bloggen.
Än lever drömmen …
