Vi lever i en tid när livet är att betrakta som i det närmaste kartlagt. I alla fall i den meningen att vi förstår det mesta av hur livet uppkom på jorden, hur det utvecklades, hur det är uppbyggt och vi har avslöjat dess inre hemligheter vad gäller de allra minsta beståndsdelarna – DNA. Nu ser vi framför oss till och med en framtid där vi kan ta oss för med att manipulera DNA för att på det sättet bota ärftliga sjukdomar och andra defekter som kommer av naturens, skapelsens, inneboende problem av att inte vara felfri. På många sätt givetvis en möjlighet för mänskligheten att slippa mycket lidande. En möjlighet vi nog bör ta om den gives oss.

Ta tanken ett steg längre.

Vi lär oss att utforma våra egenskaper in i minsta detalj. Vi lär oss kort sagt att utforma människor enligt klart och tydligt specificerade önskemål. Den designade människan.

Vart leder det?

Ställ en designad, genmanipulerad människa framför en medvetet konstruerad och byggd robot, en humanoid och låt dem jämföra sina liv.

Den brännande frågan är, och den har ställts förr: Vad händer med synen på oss själva?

Kommer vi fortfarande kunna se någon skillnad på dessa maskiner som står framför oss och oss själva? Finns det något som vi till slut kan säga skiljer en människa från de medvetna varelser, de tänkande humanoiderna, vi själva skapat?