Vi satt på klippstenarna på stranden och blickade ut mot den disiga randen där himlen mötte horisonten. Solen som just försvunnit ner, färgade himlen vackert rosa. Måsar och trutar skränade som vanligt, slogs om en plats högst upp på den bästa stolpen eller gjorde vad de kunde för att stjäla maten ur näbben på en artfrände som varit lyckosam i sin jakt. Tärnan i viken, hon som dök, hade också fått sitt, men var tillräckligt snabb med att svälja fisken för att slippa konkurrens.
Det var verkligen en vacker kväll. Vinden, som varit ganska kraftig tidigare på dagen, hade mojnat och lade sig långsamt till ro. Långa vågor av gammal sjö rullade långsamt in mot stenarna på stranden med ett stilla skvalpande. Det var ännu milt och det doftade hav.

”Tror ni stiltjen håller i sig hela natten?”, frågade en äldre herre som satt intill mig och min fru.

”Svårt att säga”, svarade jag. För det var det ju verkligen – för att inte säga omöjligt. Sommarvädret är lika pålitligt som aktiekurserna. ”Men det ser ju bra ut just nu.”, fortsatte jag. ”Inga tecken på någon annalkande ovädersfront i alla fall.”

Några barn en bit bort råkade i luven på varandra, om vad hann vi inte uppfatta, men det gjorde i alla fall den yngre flickan oerhört upprörd. Pappan försökte avstyra men flickan var otröstlig i flera minuter. Den äldre pojken, som tydligen orsakat oförrätten lunkade surmulet iväg efter pappans tillrättavisning, och satte sig en bit bort från de andra i familjen.

Familjen hette Larssons och var visst från Falutrakten, eller om det var Rättvik. De hade presenterat sig när de kom men vi hade lite fullt upp just då, så det blev inte att vi lade alla detaljer på minnet. Men de verkade trevliga – de hade två barn, kombattanterna nyss, en flicka i treårsåldern och en pojke ett par år äldre.

Våra nära vänner, som vi kommit tillsammans med, Per-Erik och Lisa hade satt sig lite för sig själva en bit bort, men Per-Erik reste sig nu och kom långsamt vandrande åt vårt håll och slog sig ner. Jag såg på honom att han ville prata, även om han inte kom sig för med att inleda samtalet själv.

”Har ni hört något från flickan – Karin?”, undrade jag.

Per-Erik ruskade tyst på huvudet och lät blicken vila en bit framför sig på marken. Det var svårt för honom det här, det insåg jag, men likaväl var det helt säkert just det han ville prata om. Efter en stunds tystnad kom det till slut: ”Vi har nog gett upp det där nu är jag rädd. I alla fall Lisa. Hon säger inget längre.”

”Men du vet”, försökte jag, ”hoppet och allt det där – det sista som …” Det var ett desperat försök att undvika att låta alltför klämkäck. Det misslyckades förstås.
Per-Erik log överseende mot mig. ”Även det som går sist, går ju till slut …”

Vi blev tysta igen. Vad kunde jag säga? Vad kunde jag göra? Sitta intill med sinnena öppna – det fick duga så länge.

”Det är väl därför vi är här nu, till sist”, sa Per-Erik plötsligt och orden slog mig i magen så jag nästan tappade andan. För det var ju precis så det var förstås. Om de inte hade gett upp hoppet helt om Karin, så hade de ju inte kommit hit till den steniga stranden i Gåsholma den här kvällen. Men nu var de här.

Jag såg mig omkring och lät blicken vila ett kort ögonblick på flera av de närvarande och jag funderade över hur många förlorade hopp som egentligen vandrade omkring här ikväll – en sån brutal kontrast mot det vackra som vi befann oss i.

”Det är obegripligt, hur kan man bara göra så där”, sa jag. ”Hon var ju bara ett barn.”

Per-Erik skakade uppgivet på huvudet igen. ”Inget är sig likt längre. Det är väl bara vad man vänta sig när barbariet får ta över …”

Jag såg ut mot havet igen. Jag som alltid älskat havet. Ända sedan jag var barn. Trots att jag var född och uppvuxen i hälsingeskogarna så var det ändå av någon anledning havet som lockade mig mest. Det var vid havet, skärgårdarna, de fria horisonterna, den friska, öppna luften – det var där jag mådde bäst. Och nu satt jag här, och hur härligt hade det inte varit, om inte …

Tiden gick och den ljusa kvällen övergick alltmer till dunkelt nattljus. En viss oro började sprida sig bland de församlade. Den äldre herren som dryftat väderfrågan med mig tidigare, vände sig till mig igen. ”De borde komma nu snart. Borde de inte?”

”Jodå, det gör de nog”, suckade jag. Inte heller beträffande det här kunde jag ju ge honom något tillfredsställande säkert svar. Jag kunde inte hjälpa att en irriterad tanke for genom mig: vad förväntade han sig av mig egentligen? Jag var väl inget orakel?

”Så snart det blev tillräckligt mörkt sa de. Eller hur? Nu borde det väl vara det. Tycker du inte?” Han gav sig visst inte.

”Jo, jag håller med.”

”Ja, och det vänder ju snart, det är ju fortfarande sommar. Det vänder och börjar ljusna ganska snart – och då borde vi vara långt ut.”

Jag nickade men förmådde inte säga något mer. Egentligen var vi lika nervösa allihop. Enda skillnaden var väl att den här gentlemannen var mer benägen att klä det i ord. Det hände ju att folk blev lurade. Ganska ofta faktiskt. Möjligheten att tjäna pengar på desperata människor lockar inte fram det bästa ur mänskligheten.

”De sa att den lätt kunde ta 50 personer”, fortsatte gentlemannen.

Mörkret föll alltmer och oron blev påtaglig – det var i sista stund som den dök upp till slut. Båten. Men det gjorde ändå inte gruppen mindre nervös.

”Vad är det här?”, ropade flera och en och annan svordom lättade från stranden och seglade ut mot vattnet.

”Det är vad ni får.” Den rödhårige kraftkarlen med yvigt vikingaskägg, som kom körande med farkosten skrek tillbaka och slog ut med armarna. ”Passar det inte är det väl bara att åka hem igen.”

Farkosten var ingen båt. Inget som de flesta här hade föreställt sig i alla fall. Det liknade mer en gummiflotte. Visserligen ganska stor, men det dryga 50-talet personer som fanns vid stranden, skulle inte få det rymligt.

Min fru och jag såg på varandra och gjorde i det tysta en snabb överläggning. Skulle vi stanna på land och glömma alltihop eller tränga oss med ombord? Men någon mer chans skulle vi knappast få. Vi hade bränt våra sista slantar på den här möjligheten – nu fanns det inget mer kvar. Och stanna …? Nej, omöjligt.

Någon på stranden skrek något som antydde att det skulle finnas nån slags kvalitetsgaranti att utkräva. Vikingen skrattade så att han nästan höll på att falla i vattnet.

”Det är länge sedan finlandsfärjorna slutade gå”, lyckades han pressa fram mellan skrattsalvorna. ”Vad ni fick är vad ni får. Så enkelt är det.”

”Men motorn”, ropade någon förmodat sjökunnig herre, ”Den är alldeles för liten. Den kommer inte att orka med alla oss ombord.”

”Som jag sa”, bullrade skägget. ”Det här är vad som finns. Det är inte bara att åka och köpa en båt på butiken, som ni kanske förstår.”

Det var slutdiskuterat. Nästan alla valde att ta sig ombord – vilket i sig var ett äventyrligt företag. Stranden var belamrad med vassa stenar, så typiskt den lite brutala strandlinjen som var förhärskande i de här trakterna.

Så småningom var alla ombord och den rödbrusige knuffade ut flotten och en i sällskapet som lyckats övertyga de andra om att han var sjövan, placerade sig vid den underdimensionerade motorn och satte full gas. Motvilligt pressade sig farkosten ut mot de långa dyningarna och lyckades precis undgå en lömsk, vass undervattensklippa som alldeles säkert hade rispat hål på flotten om vi gått emot.

Så stävade vi långsamt ut mot det öppna havet. I öster kunde vi se att solen redan passerat midnattssolståndet och var på väg upp igen. Nu gällde det att komma tillräckligt långt ut innan det blev ljust, för att minimera risken att den finska kustbevakningen skulle få syn på oss och mota oss tillbaka. Kom vi bara ut på internationellt vatten skulle de inte kunna köra tillbaka oss.

Jag vände blicken framåt, mot öster. Där bakom den raka horisonten fanns Finland och, i bästa fall, mottagningslägret i Åbo och kanske tryggheten.
Bakom oss, i väster försvann den svenska kustlinjen så småningom men ovanför den tornade ett oroande mörker upp sig.

Lite om bakgrunden till den här historien

Sommaren 2017 tillbringade jag och min fru en helg i en fin liten sommarstuga i den pittoreska lilla fiskebyn Gåsholma strax norr om Gävle. Det var en vacker helg och på kvällarna gick vi gärna de få stegen som behövdes ner till vattnet och satte oss på klipporna och blickade ut över havet. Måsar och Trutar höll oss sällskap och stilla vågor skvalpade in mot strandlinjen. Det var kort sagt en härlig upplevelse av det vackra och fantastiska som en svensk sommar kan erbjuda.

Paradiset på jorden.

Sedan dök en minnesbild upp i mig. Något år tidigare hade jag sett ett reportage om en grupp Syrier som tagit sig Turkiet och satt vid medelhavets strand och väntade på mörkrets inbrott för att sedan, i skydd av mörkret kunna ta sig över vattnet till Grekland. De satt på samma sätt som vi, på klipporna och blickade ut över havet, men mot bakgrund av en helt annan fond.

De båda tankarna vävdes samman till en.

Det kunde ha varit vi.