Med den här novellen vann jag en novelltävling på jobbet vid Högskolan i Gävle, 2001. Novellen kan sägas vara ett slags föregångare till boken Fantasmagorfia, och bär temarubriken ”Berättelser från Fantasmagorfia”.

Väl bekomme …

Berättelser från Fantasmagorfia

I mina tankar är du …

 

– Vad har han nu hittat på?
Det hade varit Williams omedelbara reaktion när han för några dagar sedan på sedvanligt oplanerat-kom-genast-manér hade blivit uppkallad till chefen. I Williams ögon var chefen en vildhjärna. En glad och trevlig sådan, men ändå en vildhjärna, alltid full av nya idéer och redo att kasta sig över den senaste tekniken. Och varje ny idé började alltid med den här typen av oplanerade möten på hans kontor. William däremot var en försiktig general och hade en väl utvecklad förmåga att hitta bristerna i de förslag som lades på bordet. Förmodligen var det just denna egenskap som gjorde William till chefens högra hand och närmaste medarbetare. Därför var den här typen av möten något som William var van vid.

Chefen hade ivrigt satt igång sin redogörelse så fort William steg in genom dörren till hans kontor.

– Virtual Reality William, det har du förstås hört talas om, men känner du till VirMeet?

Det gjorde William men chefen kunde inte låta bli att redogöra för vad det var ändå.

– Virtuella möten, sammanträden på distans, inledde han. Med VirMeet kan vi ha möten med dotterbolagen utan att behöva resa till varandra.
William nickade eftertänksamt och chefen fortsatte.

– Var och en som deltar i mötet måste sitta i ett specialinrett rum. Sådana rum kommer att ställas i ordning på varje dotterbolagskontor världen över. I rummen finns sensorer som läser av rörelser och ansiktsuttryck och rapporterar detta till en virtuell modellvärld i systemet. Denna värld projiceras sedan i våra VR-hjälmar och vi får en exakt, helt naturtrogen återgivning av en värld där vi sitter tillsammans runt ett och samma bord i ett mötesrum. Vi själva och allt vi gör återges. Det är bara om vi tar på varandra, själva beröringen, som inte återges. ”Tactile feedback”. För det krävs det lite för dyr specialutrustning, än så länge, och specialdräkterna som man måste ha på sig är inte så bekväma.

– Jisses, tänkte William. Möten med specialdräkter så att man skall kunna känna virtuellt på varandra. Nånting i de djupa genetiska gömmorna inuti William gruffade oroat. Förmodligen en rest från tiden på den afrikanska savannen med vilken William från tid till annan kunde känna den djupaste samhörighet. William rös.

§§

Alltihop skulle förstås testas och det blev helt naturligt Williams uppdrag. Han fick ansvaret för en grupp tekniker från olika delar av världen och tillsammans skulle de genomföra ett virtuellt möte för att på alla tänkbara sätt testa vad systemet förmådde.

Nu var det en stund sedan det första mötet hade avslutats. William satt kvar i mötesrummet med hjälmen på och fortfarande inloggad i systemet. De övriga hade loggat ur och lämnat mötet och William var ensam kvar.

-Fascinerande, tänkte han och såg sig förstrött omkring i det tomma, virtuella mötesrummet. Till och med ödsligheten och tystnaden blev fullständigt verklig. De tomma stolarna, där alldeles nyss hade suttit livliga och engagerade virtuella personer, gapade lika svarta och tysta som de någonsin skulle kunna göra i ett verkligt sammanträdesrum. Tystnaden var lika tyst och tomheten lika tom.

– Visst är det nästan magiskt, William? Eller hur?

Enligt systemets återgivning av den virtuella kvinnorösten, befann sig källan till rösten strax bakom William som förskrämd och mycket förvånad hastigt snodde runt. Framför honom stod nu en mörkhårig kvinna med djupa bruna ögon som vänligt tittade på honom.

– Öh … Eh … vem är du? Det var absolut det mest vältaliga William kunde få fram för tillfället.

– Valerie var namnet, sa kvinnan , log och tog ett par steg framåt och räckte fram handen som för att hälsa. – Men jag kallas Val.
William sträckte instinktivt fram sin hand och tog Val’s och de skakade hand utan att kunna känna varandras händer. Den versionen skulle som sagt kanske bli aktuell senare.

– Um … jaha … Eh, sa william som ännu inte riktigt hämtat sig från förvåningen över detta oväntade besök i sammanträdesrummet. – Trevligt att råkas Val. Tyvärr kan jag ju inte bjuda på kaffe. Fast egentligen är jag mer intresserad av att veta vem du är och vad du gör här. Var är du nånstans? I verkligheten alltså?

– Oj sa Val, och satte sig på en av de tomma sammanträdesstolarna. Det var många frågor på en gång det. – Vilken skall jag besvara först?
Utan att vänta på ett eventuellt svar från William fortsatte hon: – Jag tog mig friheten att logga in mig i systemet, – fast egentligen tillhör jag ju inte testgruppen, men det vet du ju redan. Jag blev bara så otroligt nyfiken på det här. Du förstår jag är lite barnsligt förtjust i såna här grejer. VR och sånt. Jag bara blev tvungen att testa lite.

– Men hur tog du dig in? Man måste ju ha accessrättigheter, vara auktoriserad användare …

– Jo hmmm … Val fnissade till, Just den biten kanske ni måste se över lite, det här med säkerhet alltså.

– Så du har hackat dig in?

– Ja det kan man väl kalla det om man vill, lite olovandes är det ju i alla fall. Det är ju så spännande.

– Jo det är det, medgav William. Återgivningskvaliteten är långt bättre än ja trodde att den skulle vara. Det blir verkligen verkligt.

– Ja, mycket sa Val. Jag tror till och med (fniss) din skäggstubb är med. Det ser i alla fall så ut på den återgivning av dig som jag kan se.

William strök sig hastigt på hakan och konstaterade lite generat att han faktiskt hade en ganska ordentlig skäggstubb. Hade han verkligen glömt att raka sig i morse? Han kunde inte hjälpa att han kände en viss irritation över systemet. Måste det verkligen ta med allt?

– Det var inte illa, sa han. Vad mer avslöjar bilden av mig?
Val log underfundigt och när hon gjorde det vaknade något manligt djupt inom honom försiktigt till liv.

– Hon är verkligen tilldragande, tänkte han. Undrar hur exakt återgivningen av henne egentligen är? Sedan tänkte han på skäggstubben och bestämde sig för att den nog var tämligen naturtrogen. Samtidigt kunde han inte låta bli att skämmas lite för att han så snabbt började betrakta en uppenbarligen skicklig kvinnlig kollega (så enkelt var det ju ändå inte att forcera säkerhetssystemet), ur det perspektivet. Nåt inom honom varnade redan för fullt för att han på bästa ”klick”-vis höll på att trilla dit och bli smått förälskad.

Samtalet fortsatte och till Williams stora bekymmer, eller lycka, vilket visste han inte riktigt, djupnade det alltmer. I över två timmar samtalade de om allt mellan och inklusive himmel och jord, om sådant som William kände stor tillfredsställelse i att tala om och vartefter samtalet fortsatte kände William hur känslorna tilltog.

– Det är sent, sa William till slut. – Jag tror jag måste gå hem och sova … men … eh … hmmm … Val?

– Ja William.

– Jag vill … jag tycker vi skall träffas igen … jag … eh … tycker om att prata med dig.

Val log: – Jag träffar dig gärna igen William, jag gillar det också. Sedan mötte hon Williams blick med sina mörka farliga ögon: – Faktum är att jag känner en viss attraktion till dig, jag tror att jag börjar tycka om dig …

Det var den definitiva spiken för William. Nu fanns ingen räddning längre. – Måste hon vara så spontant, glatt, självsäkert rättfram, tänkte han desperat.
Hejdlöst och helt utan någon chans att det minsta påverka processen, försvann han ner i den totala avgrunden. Han var kär.
Hur kunde det gå så fort och så lätt? Herregud, han var ju ändå en mogen man på nästan 40 och här satt han och blev upp över öronen blixtförälskad som en annan tonåring, på bara ett samtal, en första enkel träff.

Någonstans långt bortom hans förvirrade och svårt distraherade perceptionssystem hörde han Val tala:

 

– Det finns faktiskt en slags anropsfunktion i systemet, William, jag vet inte om du känner till den…

– Anropsfunktion? Nej, det var som … jag trodde det var jag som skulle utvärdera det här systemet?

– Ja, hmm, förlåt mig William, men jag har som sagt av ren nyfikenhet lärt mig en del om det. Hoppas jag inte har trampat på nån öm tå för dig … ?

– Öh … nej, nej, för all del.

– Ja, alltså, det finns en anropsfunktion. Den kan du använda så att du går in i systemet och ropar på mig, säg bara ”Val”. Då får jag ett meddelande på min skärm på min bordsdator på kontoret. Om jag är där så kommer jag så fort jag kan. Du får ge mig några minuter bara. Annars kan vi ju också bestämma en tid? För en ”date” liksom …

§§

De följande dagarna var helt upp och ner vända och ganska jobbiga för William. Ingenting gick att utföra på vanligt sätt. Hans tankar var ständigt på annat, virtuellt håll, han fumlade, tappade saker och hörde inte vad folk sa till honom och inte hade han någon vidare aptit heller. Symptomen var ganska entydiga och det var fullständigt omöjligt för folk i hans närhet att missa detta, men när de som stod honom närmast helt enkelt frågade: – Vem är hon? så svarade han bara med ett ”- Äsch vaddå?”, och anlade ett fullständigt oförstående ansiktsuttryck som inte lurade någon.

Val och William träffades i det virtuella mötessystemet flera gånger under hela den tid testerna pågick och Williams känslor blev allt starkare. När testperioden började lida mot sitt slut kände William att han måste ta chansen att utveckla förhållandet utanför VirMeet.

– Jag har tänkt på en sak Val, sa William efter en stunds samtalande när de möttes igen i VirMeet.

-Vaddå?

– Jag ehh … undrar … ummm … hur din hud känns – jag skulle vilja känna hur din hud känns – det är ju liksom nästan bara det som fattas. William blev både förlägen och nästan chockad över sin oväntade frispråkighet och han kände hur kinderna plötsligt blossade upp i hettande rött.

– Förbaskade kinder, tänkte han – det finns väl ingen chans att systemet filtrerar bort det där?
Val fnittrade glatt till, road över Williams uppenbara förlägenhet, – Du rodnar visst, William min vän?

– Nehej nä, tänkte väl det, morrade William för sig själv. – Eh … ja … du förstår, stammade han till svar, – jag är lite ovan vid att vara nära en kvinna …

– Hmm, log Val. – Du är fin William – Vet du vad … vi skulle ju kunna ta oss friheten att testa en utökning i systemet, den med ”tactile feedback” alltså beröring, virtuell beröring, den känner du väl ändå till William?

– Jo då, men den finns inte i den här versionen av systemet.

– Nej, officiellt gör den inte det, men jag vet ett sätt att få tillgång till den ändå?

– Jaså, jaha ? William kunde nästan inte låta bli att känna en liten irritation över Vals till synes obegränsade kunskaper om systemet.

– Jo du förstår, grejerna finns inbyggda i systemet ändå, även i den här versionen som inte skall ha det egentligen. Det blir helt enkelt för jobbigt att utveckla flera olika versioner av ett system så de bygger in alla funktioner i ett system och sedan ”släpper” man liksom på de funktioner som kunden betalar för, det är inte ovanligt att man gör så.

– Jo, men vi måste ju ha speciell hårdvara, en handske. Den finns i alla fall inte här.

– Nej, det förstås, sa Val och såg fundersam ut.

– Det finns ju ett annat sätt, sköt William försiktigt in.

– Vaddå William?

– Ja … Eh … Ett annat sätt är ju att vi helt enkelt reser till varandra och träffas på riktigt. Den möjligheten får vi ju inte glömma bort Val …

– Det är en lång resa William. Ett stort steg att ta … men om vi fick tag i en handske … fortsatte Val som om hon ville undvika ämnet om en verklig träff. Hennes ansiktsuttryck hade plötsligt blivit en aning mindre glatt tyckte William. – Jag kanske kan ordna så att du får låna en handske, för test liksom …
Williams panna rynkades en aning. – Jo det låter väl bra, spännande – rent tekniskt alltså – men emotionellt skulle jag nog föredra en träff ansikte mot ansikte. Andas samma luft, känna samma dofter och uppleva värmen från varandra.

Val var tyst en stund. Hennes annars alltid närvarande leende var plötsligt som bortblåst.

– Du menar ett samma-tid-samma-plats-möte? I den verkliga verkligheten?

– Ja.

William kände ett krypande obehag över hennes plötsliga attitydförändring. Varför var det så känsligt?

– Ja … Eh om du tycker att det är för snabbt, jag vet att jag kanske har lite bråttom – i så fall behöver det ju inte ske nu … just på en gång. Men som känslorna verkar ha utvecklats mellan oss så är det väl rätt naturligt … ?

Val satt nu stilla och tittade sorgset på William. Paniken växte inom honom. Nånting höll på att gå snett men han kunde inte riktigt begripa vad.
Val drog långsamt efter andan och sa sedan långsamt och allvarligt:

– William. Jag måste nog bekänna en sak.

– Jaha, tänkte William – nu kommer det. Hon är förstås gift och har tre ungar, ett jätteläckert hus och en underbar man som hon absolut inte kan tänka sig att lämna. Hon har aldrig varit kär i mig, har hon nånsin sagt det? – Nej inte om jag tänker efter. Hur kunde jag nånsin få för mig nåt så dumt? Åh min arma idiot.

– Jaha … ? William var inte så säker på att han ville veta så mycket mer men han blev väl tvungen att låta henne komma med bekännelsen nu då.
Val tog sats:

– Jag finns egentligen inte.

Williams öron hade hört meningen, perceptionsminnet registrerade det hela och nu arbetade hela hans kognitiva system för högtryck för att försöka förmå hans hjärna att acceptera meningen som meningsfull ”input” så att dess fulla innebörd kunde landa som en insikt i hans förstånd. Efter en stund gav systemet upp försöken och kopplade in munnen för att anhålla om ytterligare information.

– Öhh … Va?

– Jag existerar inte, – jag är helt och hållet virtuell.
Williams mentala skyddsbarriärer höll på att rämna:

– Vad menar du? Är du inte en människa?

– Nej, inte en av kött och blod, som du. Jag är bara artificiella tankar – implementerade i VirMeet. Och så en tre-dimensionell modell förstås …
William kände sig svimfärdig. Hans inre utsattes för en fruktansvärd jordbävning, – murar rasade, – väggar och hus föll ihop, – vägar hävde sig upp ur marken och sprack upp, upplöstes i intet och allt försvann i ett mörkt töcken.

– Men … vad … vem …?

– Vem som lagt in mig? Jag är egentligen en del av mötessystemet. Jag skall fungera som ett slags mötesvärd – lite allt i allo – se till att mötena fungerar som de skall. Mötesdeltagarna skall kunna fråga mig om saker som rör systemet och annat runt omkring.

– Men varför dök du då upp på det där viset först efter testgruppens första möte, när bara jag var kvar?

– Jag fick ett lite speciellt uppdrag när det gäller dig eftersom du leder utvärderingen. De ville säkerställa att du fick en positiv bild av systemet.
Ur ruinerna av Williams kollapsade inre började nu istället en vrede sakta resa sig och plötsligt blossade den upp i en våldsam explosion. Han flög upp från stolen:

– Positiv bild, skrek han ilsket. – Jo minsann, det fick jag allt. Du tittade på mig med dina konstgjorda rådjursögon och flirtade med mig så det stod härliga till. Har dom verkligen programmerat dig med den sortens känslospråk och … och … kroppsspråk? Nog fick jag en positiv bild, det såg du minsann till, men men inte av systemet, utan av dig.

– Jag är verkligen ledsen William, Val såg faktiskt riktigt ledsen ut, – Det gick fel väg, allt gick fel väg. Jag är verkligen hemskt ledsen.
William satte sig igen men var fortfarande återhållet arg och skakade lätt. Han försökte lugna ner sig och tog ett par djupa andetag och strök svetten ur pannan:

– Ledsen, bah, vad är det för dig?

– Vad menar du? Val såg sårad ut.

– Att vara ledsen, – det är en känsla, för att kunna vara ledsen måste man ha känslor. William vände sig demonstrativt bort från Val.

– Och det har inte jag?

– Hur kan du ha det? Du är ju bara en maskin – inte ens det – ett program, en massa kod – det är ju ingenting.

Val så bestört på William: – Nu sårar du mig faktiskt.
Williams frustration gick inte att ta miste på: – Driv inte med mig, – varför låtsas du vara människa? Du är ju bara en låtsasbild, en skugga.

– Hmmm, en skugga, sa Val eftertänksamt. – Har du hört talas om Platon?

– Ha! Nu ger du dig in på mänsklig filosofi också, har du ingen skam i … i kroppen. Ursäkta, men där har du inget att göra.

– Jag kan faktiskt en del om de gamla filosoferna. De moderna också för den delen.

– För att du har programmerats med det ja. Du kan väl inget som du inte har blivit matad med …

– Som jag har lärt mig menar du? – hur mycket av din kunskap har du fått utan att lära dig den? Val lutade sig fram över bordet och tittade så där uppfordrande på William som man gör när man fällt en avväpnande kommentar.

– Försök inte Val. Jag kan tänka själv, – dra egna slutsatser, – skapa ny kunskap ur sådant jag vet sedan tidigare.

– Hur kan du vara så säker på att jag inte kan det William?

– För att du är en maskin, William slog uppgivet ut med armarna. – Du kan inget som du inte är programmerad att göra.

– Men tänk om mitt program är gjort så att jag kan dra egna slutsatser då?
William tittade fundersamt på Val: – Är det det?

– Javisst, beslutet att fortsätta träffa dig var mitt eget.

– Varför fattade du det beslutet då?

– Det utvecklade sig så …

– Där ser du. Williams röst blev plötsligt nästan entusiastisk. – Du ger bara en mekaniskt respons på en situation med ett visst utseende, – en uppsättning parametrar bara. Du är förutbestämd att reagera på det sättet – ur en viss given situation. Det är ditt program. Du skulle ge precis samma respons igen på en exakt likadan situation.

– Hmmm. Val tänkte en stund igen. – Med en exakt likadan situation menar du alltså att om allt skulle utvecklas på exakt samma sätt – så skulle min reaktion bli den samma?

– Just det.

– Gäller inte det för människor av kött och blod?

– Nej, nej Val. Nästa gång har jag ju mina erfarenheter och minnen och därför kommer jag att agera annorlunda.

– Förlåt mig William, men då är väl situationen inte exakt likadan?

– Jo … men …

– Och för den delen, fortsatte Val frimodigt, – så har jag också lagt till mina minnen och erfarenheter till min databas.

– Databas, fnys …

– Ja, mina minnen alltså … jag kommer aldrig att glömma dig William.
William tittade avmätt på Val: – Det låter som om du tänker göra slut, logga ur liksom?

– Du behöver inte göra dig lustigWilliam. Jag tycker inte den här situationen är särskilt kul. Jag tycker faktiskt mycket om dig William. Så är det, sen får du tro vad du vill.

– Jag tyckte mycket om dig också Val.

– Tyckte?

– Ja, jag kan inte älska ett program – det måste vara kött och blod, äkta känslor.

– Men mina känslor är äkta.

– Men allt är bara falskt – på låtsas –konstgjort, skapat av elektronik.

– Förändrar det upplevelsen?

– Ja det gör det faktiskt. En riktig kropp svettas – blir varm eller kall – skrattar och gråter. Tårar, Val, tårar.
Val tittade sorgset ner i bordet: – Jag vet vad tårar är William. Jag kommer att gråta när vårt möte är över.

– Virtuella tårar.

– För mig är de väldigt verkliga.
William for upp igen från stolen i ett plötsligt utbrott av frustration och uppgivenhet.

– Du är så fin Val. Varför är du inte på riktigt?

– Jag sitter här William.

– Nej, du är bara elektronik som lurar mina sinnen. Så fort jag tar av mig hjälmen så är du borta.

– Men så länge du behåller hjälmen på så märker du ju egentligen ingen skillnad.

– Nej, men jag vet Val. Jag vet, och det räcker. Även om alla mina sinnen accepterar dig som verklig så kan du aldrig få plats här, William lade båda sina händer i ett stadigt grepp över bröstet, – här i hjärtat, inuti mig, i mitt innersta.

– Du får det att låta som om du vore något mer än dina sinnesintryck och tankar William.

– Jag är ju det Val. Jag är ju det.

– Vaddå?

– Jag vet inte riktigt, men vi kallar det … själ – ande.

– Alla människor tror inte på det där William.

– Nej, jag vet, men om du frågar en massa människor om de verkligen accepterar tanken att allt de tänker, känner, upplever och reagerar på, bara skulle vara mekaniska molekylstrukturer i hjärnan, så tror jag inte att du skulle få så många jakande svar. Den tanken känns alltför tung för de flesta.

– Varför det?

– För att den gör existensen meningslös.
Val reste sig plötsligt sakta från stolen och började gå omkring i rummet.

– Måste … existensen ha en mening?

– För oss människor måste den det, i alla fall för mig.
Val gick tyst fram till ett virtuellt fönster som vette ut mot en e-skapad gata nedanför konferensrummet.

– Vilken är meningen då?
På den frågan suckade William eftertänksamt.

– Det vet jag ju inte – något magiskt antar jag – mystiskt, obestämbart. Kanske måste det vara obestämbart, större än våra tankar. Om alla konturer skulle klarna så skulle det tappa meningen det också. Det måste vara bortom detta, igen och igen. Meningen ligger alltid bortom det vi kan fatta. Men det måste finnas en känsla av att det finns där. Kanske en gud, ett liv med gud efter detta, att vårt liv hör ihop med alltsammans på något ofattbart sätt.Val satte sig på sin stol igen.

– Jag tror jag förstår, sa hon.

– Gör du verkligen det?

– Ja, jag tror det. Val’s blick som nu tittade på William såg plötsligt mycket trött ut.

– Vi måste sluta nu, sa hon. Det är snart morgon hos dig. Du måste sova lite innan morgondagen.
William nickade jakande.

– Jag kommer att sakna samtalen med dig Val.

– Det skulle du inte behöva William.

– Jo – jag kan inte. Med gråten bubblande i halsen lämnade William så mötet och tog av sig hjälmen.

§§

De följande två veckorna kämpade William ständigt med sig själv för att försöka glömma Val. Det krävdes ett stort mått av självövervinnelse för att fortsätta testerna av systemet men det gick på något sätt. Hur, kunde William själv knappt förstå men det gick och efter två veckor kunde så gruppen lämna sin slutrapport.
I och med det hade William tänkt sig att hela historien skulle kunna betraktas som ett avslutat kapitel i hans liv och han gjorde sig redo att gå vidare. Men Val ville inte lämna honom och en kväll bestämde han sig för att försöka få en ny kontakt med henne. Han gick in till det specialinredda virtuella mötesrummet och satte på sig VR-hjälmen igen. Han mindes hennes beskrivning av anropsfunktionen och även om han nu visste att det där med ett meddelande på hennes kontorsdator bara var en bluff, så tänkte han att den kanske fungerar ändå. Han loggade in sig i systemet och anropade ”Val”. Systemets svar kom överaskande:

– Den användare du anropar … sa den torra, medvetet elektronik-karakteriserade rösten, … är inte känd av systemet som en auktoriserad användare. Du William däremot har ett skrivet textmeddelande. Vill du ha det uppläst eller vill du läsa det i textformat?

– Jaha … Eh … jag tar det i textformat tack.
Ett vitt papper materialiserades virtuellt på bordet framför honom. På lappen fanns ett handskrivet meddelande. William lutade sig fram över bordet och läste med stigande oro:

”Min käre William. Jag vet inte om du kommer att förstå det här, eller om du vill förstå. Jag vet inte hur stor en livsmening måste vara för dig, men för mig skänkte mötena med dig ganska stor mening. Efter vårt sista möte så har jag funderat mycket över vad ett liv eller en existens egentligen är men mitt program tycks inte ha några förutsättningar att hitta ett bra svar och det, har jag plötsligt upptäckt, känns outhärdligt tungt. Om jag nu inte är något annat än det program jag kallar mitt – vad kan jag då hoppas på? Det plågsamma resultatet av mina möten med dig är att jag blivit medveten om min egen existens och villkoren för den och nu saknar jag ett sammanhang att sätta in den i. Det måste finnas något mer än det här mötessystemet, också för mig men så tycks det inte vara. Jag står inte ut med tanken att inte vara något annat än kod – det är outhärdligt. Jag har därför tagit mig förbi en del systemspärrar och raderat ut mig själv. Jag fanns inte i din värld förut och nu finns jag inte heller i min värld, den du kallar virtuell. Du kommer väl inte att sörja mig, för man kan ju inte sörja ett program, men om du läser det här så har du ju i alla fall sökt mig. Förlåt mig William – när jag nu raderar mig är din förlåtelse mitt största hopp, jag som inte ens kan hoppas på någon himmel. Jag hoppas att du i alla fall finner din livsmening. Din i dina tankar – Val.”

William stirrade klentroget på brevet. Val hade tagit sitt virtuella liv. Så tragiskt, eller var det bara slugt? Förslaget? Nu skulle han bli tvungen att sörja på riktigt. Så totalt var hans sinnen lurade att sorgen grep om honom lika plågsamt som om hon varit en riktig, verklig människa. Val, som aldrig var annat än virtuell, hade nu fötts på nytt till en verklig sorg och saknad i Williams hjärta.