Missing People

En novell av Totte Jonsson

Nicklas klev in genom entrédörren till sitt kontor och slängde nonchalant nycklarna till sin Volvo P1800 på skrivbordet. De landade med lite för hög fart och gled vidare över skrivbordsytan och försvann över kanten ner på golvet intill papperskorgen. ”Äsch, fan”, svor Nicklas och muttrade tyst: ”Så där skulle det aldrig bli för Helgonet.”
Det fanns ett skäl till att Nicklas valt att lägga en stor del av sina ärvda pengar på just en Volvo P1800, och det skälet var just Helgonet, Roger Moore – Helgonet, Nicklas favorit-TV-serie.

Det andra han satsat sina ärvda pengar på, hade nog också med Helgonet att göra; han hade öppnat en detektivbyrå. På så sätt tänkte han sig att han, liksom Helgonet, skulle hjälpa människor som råkat i svårigheter och samtidigt få lite spänning i livet.

Han hängde av sig jackan och gick så nonchalant han kunde bort till skrivbordet och tog suckande upp nycklarna från golvet och höll dem en stund en bit ovanför bordsskivan och släppte den sedan rakt ner, mycket noggrant rakt ner, så att de helt säkert skulle stanna på bordet den här gången.

Sedan sjönk han med en ny suck ner på stolen bakom skrivbordet. Han lutade sig tillbaka gungande på stolen och slängde upp de med kängor försedda fötterna på bordet. Han lät blicken trött vandra från skrivmaskinen, en svartglänsande Olivetti av nyaste modell som stod oanvänd till höger på bordet, vidare till telefonen, den röda Ericofonen, Kobran, och sedan vidare ut genom fönstret. Det hade börjat regna igen.

Den där spänningen hade lyst med sin frånvaro lika totalt som solen, under den sommar som nu började gå mot slutet. Nicklas försökte analysera – varför fick han inga uppdrag? Det började bli ont om tid – det vill säga ont om pengar, och han behövde få inkomster på sin verksamhet.

Kanske var byn en alldeles för liten ort, tänkte han. Här hände det ju aldrig nånting och om han tänkte lite till på det, så insåg han väl att det nog var en ganska dum idé att starta detektivbyrå i en liten håla på landet. De flesta verkade leva i någon slags harmoni här. Problemet var ju bara det att han trivdes i hålan – kanske just därför, och alternativet att flytta till en större stad fanns inte i sinnevärlden. Blotta tanken på ett ställe som Stockholm fick honom att rysa av obehag.

Men tillgången på mysterier var som sagt, starkt begränsad i byn.

Nicklas drog med handen bakåt genom sitt korta hår och vände på nytt blicken mot Olivettin. Man kanske skulle ta och skriva en bok istället då, tänkte han. Då får jag ju i alla fall användning för dig …

Han hade just landat i sina tankegångar kring ett manus och uppgivet konstaterat att ett bra material till en bok också det krävde ett äkta uppdrag, när dörren till hans kontor plötsligt öppnades, utan föregående knackning eller annan förvarning.

Nicklas vaknade upp och kastade så fort han kunde ner sina fötter från skrivbordet och rätade på sig i stolen. Han stirrade överraskat och oförstående på den kvinnogestalt som steg in och satte sig på stolen framför honom. Utan att ens säga hej.

Hon verkade inte vilja se Nicklas i ögonen i onödan. Hennes blick vandrade oroligt runt i rummet, taket, fönstret, hon vände sig om som för att kontrollera att ingen följt efter henne. Sedan tittade hon närmast förläget ner i sitt eget knä och blev sittande så utan att säga något.

Nicklas fortsatte stirra på henne. Hon verkade vara i 25-årsåldern, kanske rent av något yngre. Ljushårig med en svag ton av rött, och vacker på nåt svårdefinierbart sätt. Tunn, på gränsens till mager. Och orolig. Hon grep hårt om sina egna händer.

Nicklas insåg till slut att det tydligen var han som måste börja dialogen om det skulle bli någon – en aning bakvänt kunde han tycka.
”Jaha? Vad kan jag stå till tjänst med?” Trots det bekymmer som kvinnan framför honom utan tvekan hade, så kunde Nicklas inte hjälpa en uppblossande känsla av hopp och entusiasm – äntligen hände något.

Kvinnan verkade tacksam för att Nicklas startat samtalet och såg hastigt upp på honom. Ett par intensiva, grönspräckliga ögon mötte hans blick. ”Är det du som är Nicklas Persson, privatdetektiv?” Rösten var lika tunn som resten av hennes uppenbarelse, men talet var snabbt.

”Jo, det stämmer”, svarade Nicklas nickande och tyckte nog att frågan egentligen var lite överflödig. Det stod ju på skylten på entrédörren.

”Kan du leta rätt på försvunna personer?”

Nicklas nickade igen. ”Vem är det som är försvunnen?”

”Pappa.” Kvinnan sänkte hastigt ner blicken igen.

Nicklas funderade. Kvinnan fortsatte: ”Han har varit borta i ett halvår snart.”

”Ett halvår?” Nicklas tonfall blev mer överraskat än han avsett. ”Har ni efterlyst honom? Polisen menar jag … ”

Kvinnan ruskade frenetiskt på huvudet. ”Nej … eller jo. Men de tror mig inte …”

”Tror de dig inte …?” Nicklas kunde inte dölja sin förvåning och bet sig i tungan. Det var ju inte läge just nu att visa misstänksamhet mot kvinnan. Han ville höra mera.

”Ingen tror på mig”, fortsatte hon och ruskade sakta på huvudet medan hon fortsatte att stirra ner i sitt knä. ”Ingen.”

Nicklas var rädd att detta ”ingen” nu också inbegrep honom själv.

Han lutade sig fram över skrivbordet: ”Men, jag vill höra mer. Berätta. Om din pappa, om dig själv …”

De grönspräckliga ögonen såg på nytt upp mot Nicklas. Ett svagt leende spred sig över hennes ansikte: ”Pappa heter Arvid, Arvid Larsson … eller hette.”

”Hm”, sa Nicklas. ”Än är han kanske inte död … berätta mera. Har du några syskon, mamma?”

Kvinnan ruskade på huvudet. ”Nej, jag är enda barnet. Mamma är död … länge sedan. Hon försvann också – för tio år sedan.”

”Försvann din mamma också? Är hon fortfarande …?”

”Mm.” Kvinnan nickade bifallande.

Nicklas började märka en obehaglig känsla i kroppen. ”Men du är säker på att hon är död?”

Det rödlätta huvudet nickade igen: ”Absolut. Vad skulle annars kunna ha hänt?”

Nicklas var på vippen att erbjuda ett antal alternativa förklaringar men insåg i sista stund att ingen av dem skulle kunna erbjuda någon tröst för kvinnan, snarare tvärtom.
Han bestämde sig för att byta spår en stund. Om inte annat så för att lätta lite på trycket för kvinnan. Nicklas tyckte sig kunna se den smärta som strålade ut från henne. Och han behövde lite tid att tänka.

”Vad heter du själv?”

”Anna.”

”Och du är enda barnet?”

Anna nickade. ”Som jag sa … ”

”Jo, just det.”

Nicklas famlade efter idéer för hur han skulle dra samtalet vidare. Han började misstänka att han nog egentligen inte var så skicklig på det här med förhör och utfrågningar.

”Men varför säger du att ingen tror på dig? Var det så när …”

Anna nickade återigen. ”När mamma försvann. Ja, det var samma sak. Ingen trodde på mig.”

”Men, men … ” Det snurrade i Nicklas huvud. ”Det måste väl ha varit fler som saknade henne? Din pappa …?”

”Han brydde sig inte … ”

”Va?”

”Ja, det låter kanske lite konstigt … ”

”Lite?”

Anna såg ner i knät igen och förblev tyst en lång stund. Nicklas blev på nytt rädd att hans illa dolda förskräckelse gjort att han förlorat henne.

”Hur … hur gammal är du Anna?” Trots allt var det nog viktigt att han visste det, tänkte Nicklas.

”Tjugotre.”

”Du var alltså tretton när din mamma … försvann?”

”Ungefär.”

”Gick du till polisen då?”

”Ja, men de trodde mig inte då heller …”

Nicklas suckade. Det var verkligen något som inte stämde här. Antingen så var polisväsendet i byn och resten av människorna runt den här väna varelsen, fullständigt galna eller … eller så var kvinnan det. Nicklas kunde inte mota bort misstanken att det måste vara det senare.

”Så då lät ni det vara, du och pappa? Fortsatte med ert?” Nicklas tonfall hade plötsligt blivit en aning tuffare.

Anna nickade tyst igen.

Nicklas bestämde sig för att det nog trots allt var kvinnan som var lite knäpp. Men det skulle ju inte nödvändigtvis behöva hindra honom från att tjäna en slant på henne ändå. Han kunde ju faktiskt rent av göra henne en tjänst bara genom att låtsas tro på henne och låtsas leta efter pappan. Dessutom hade han verkligen på riktigt blivit nyfiken också. Vad var det med de här underliga människorna? Ett tvättäkta mysterium var det ju … Och han behövde pengarna … om hon kunde betala vill säga.

”Anna …”, började Nicklas lite försiktigt. ”Du förstår att jag är privatdetektiv?”

Annas blick såg på honom med ett stadigt lugn. ”Javisst.”

”Det betyder att jag måste ta betalt. Det kan bli ganska dyrt …”

Anna nickade. ”Jag har pengar. Säg vad du vill ha.”

Det lät lite för bra för att vara sant och Nicklas blev med ens orolig att det skulle visa sig vara just det.

”Vi behöver skriva ett kontrakt.”

Anna nickade.

”Och så behöver jag genast ett kontant förskott.”

Anna nickade igen och drog genast fram en försvarlig bunt hundralappar och lade fram på bordet framför Nicklas.

”Räcker det här?”

Nicklas stirrade mållöst på sedlarna och nickade: ”Absolut. Det … det blir bra.”

Nicklas satte sedan igång med att formulera ett kontrakt. Han skrev ner hur mycket han ville ha per dag och sköt med viss oro fram kontraktet framför Anna medan han undrade om han hade tagit i för mycket med pengarna. Det skulle kunna bli väldigt dyrt för henne. Hade hon verkligen råd? Men med tanke på bunten hon utan vidare lämnat fram, så verkade det inte vara något problem med den saken.

Mycket riktigt skrev hon också under utan att tveka. ”Du får en till delbetalning imorgon”, sa hon sedan snabbt innan hon reste sig och försvann ut genom dörren.
Nicklas kände sig nöjd. Så nöjd att han bestämde sig för att ta en ren nöjestripp med sin Helgonetbil. Det verkade som att regnet hade slutat också. ”Det ljusnar äntligen”, tänkte han och gick leende ut till bilen.

Nicklas steg in genom dörren och slängde bilnycklarna nonchalant på skrivbordet. De gled en bit men stannade strax innan kanten. Nicklas log nöjt och hängde av sig jackan. Sedan gick han och satte sig på stolen och böjde sig framåt för att studera kontraktet som Anna skrivit på nyss. Han såg sig om på skrivbordet, böjde sig ner och tittade under det, men ingenstans kunde han hitta papperet. Det var som bortblåst. Han tittade på fönstret för att konstatera att det var stängt, som för att förvissa sig om att det inte var just bortblåst det var.

Kontraktet fanns inte.

Nicklas lutade sig tillbaka i stolen och ruskade uppgivet på huvudet. Vad var det som pågick här?

Sedan vred han på nytt blicken mot skrivmaskinen och upptäckte till sin förvåning att det satt ett papper i den, och att någon hade skrivit något på det.
Han böjde sig fram och tog ur papperet och läste rubriken: ”Familjen som försvann – en efter en.” Därunder kom en text med en besynnerlig dialog mellan honom själv och en ung, nervös kvinna. Nicklas suckade djupt, knölade ihop papperet och slängde det i papperskorgen.

Ute hade det börjat regna igen.

ѲѲ


Sök bland inlägg


Bloggen