En novell av Totte Jonsson

Med den här novellen fick jag andra pris i tidningen Skrivas novelltävling på temat ”Ett gammalt vrak” i mars 2018.

Juryns motivering: »Suggestivt och gåtfullt, en berättelse som antyder fler och större; toppen av ett isberg, med en elegant återhållen avslutning.«

Jag hade lekt i det gamla vraket som liten. Det låg alldeles ensamt mitt ute på en åker. Utmanande och lockande. Oemotståndligt för en äventyrslysten pojke som jag. Vraket var ett slagskepp i min fantasi, stort, ståtligt och oslagbart.

Det var den minnesbilden jag hade när jag nu, nära fyrtio år senare återvände till platsen. Tillbaka i mina barndomstrakter greps jag av minnet och nyfikenheten. Fanns vraket kvar?

Jag blev nog lite förvånad över att finna att det var kvar. Och nu dök också frågan upp, som jag aldrig ställt mig som leklysten pojke: Hur hade vraket hamnat här på åkern – långt från hav och sjöar?

Det var mindre än jag mindes det – det brukar vara så, för barnet är allting mycket större, och så även det här vraket. Det stora skeppet var nu en båt, visserligen en inte alldeles liten båt, kanske åtta till tio meter eller så, men långt ifrån den stora slagkryssare som det varit en gång.
Det var förvånansvärt intakt. Om man nu kan säga att ett vrak är intakt. Det föreföll i alla fall inte ha blivit så mycket mer vrak än det var för fyrtio år sedan, vilket jag nog tyckte var lite konstigt.

Jag gick runt vraket och studera det och plötsligt lade jag märke till en märklig detalj. Bordläggningen på ena sidan, hade längst ner försetts med några nya bord, som dessutom var alldeles nyfernissade. Någon hade börjat reparera vraket. Galning, tänkte jag i mitt stilla inre. Lycka till, fyllde jag på sarkastiskt. Den som umgicks med planer på att renovera vraket hade utan tvekan skaffat sig jobb. Det var ju ett omöjligt företag.

Men de nya borden var omsorgsfullt inympade tillsammans med de gamla, halvruttna plankorna. Det var imponerande välgjort. Tanken slog mig att det kanske var ett övningsobjekt för någon. Ingen dum idé egentligen.

Ett par dagar senare for jag förbi vraket igen på väg tillbaka hem. Jag kastade en blick mot det och upptäckte till mig förvåning att det tillkommit ytterligare nya bord. Stora delar av skrovet började nu se ut som nytt. Jag stannade bilen och gick ut på åkern mot vraket igen.

Det var som det såg ut på håll – ännu mer av skrovets bordläggning var utbytt. Någon lade ner ett fantastiskt jobb på det här vraket. Någon som dessutom hade en enorm energi och förmåga – hur hade denne någon hunnit göra allt detta bara på de dagar som gått sedan jag besökte vraket sist?

Det konstigaste av allt var att det inte syntes några spår av arbete runt vraket. Det borde finnas något, hyvelspån, sågspån, trästumpar – vad som helst. Men här fanns inget. Personen i fråga var noga med att städa efter sig.

Min nyfikenhet på vad som pågick tog överhanden och jag vände om tillbaka och bestämde mig för att stanna kvar några dagar. Jag ville se vart det här tog vägen.
Jag besökte vraket varje dag och så som jag anat, så hände det saker mellan varje besök. Gradvis förvandlades vraket till en vacker träbåt. Jag blev besatt av tanken att få veta vem det var som gjorde detta. Det måste vara en av världens skickligaste träbåtsrenoverare tänkte jag.

I min iver att få se vem det var, så bestämde jag mig för att övernatta vid vraket en natt. Jag tältade en bit bort, utrustad med kikare för att försöka få syn på hantverkaren.
Den natten hände inget.

Förstås.

Jag återgick till dagliga återbesök och en dag var båten klar. Ny och i perfekt skick stod den där. Mitt på åkern.

Då är det bara själva sjösättningen kvar då, tänkte jag och hoppades på nytt få syn på den som gjort allt detta.

Jag övernattade vid vraket några gånger till, men det dök aldrig upp någon.

Till sist gav jag upp. Mina lediga dagar var slut och jag blev tvungen att åka hem, tillbaka till vardagen.

Jag passerade en sista gång med bilen, och såg ut mot båten, jag kunde ju inte längre kalla det ett vrak. Jag gjorde honnör på skeppshälsningsvis och körde vidare.
Sedan gasade jag på hemåt.

Det hade börjat regna lätt och jag fick sätta på vindrutetorkaren. Det lätta duggregnet övergick efter en stund i ett intensivt skyfall.