Tiden går

En novell av Totte Jonsson

 

Jag hade sett honom varje dag i flera års tid. Han satt på sin bänk utanför livsmedelsbutiken där jag brukade slinka in på väg hem efter jobbet. Varje dag, nästan i vilket väder som helst. Ja, det fanns undantag förstås, men de var få.

Han såg sliten ut. Gammal – härjad.

Själv var jag i vad man väl skulle kalla mina bästa år. Jag var ung, hade just fått ett bra betalt jobb och med en bra utbildning i ”bagaget” låg världen öppen för mig. Livet lekte, många kvällar på krogen blev det och kvinnor saknades inte.

Jag hade nog gått förbi honom många gånger under ett par år säkert, innan det slog mig, hur motsatta vi var – han och jag.  Han verkade ju ha det mesta av sitt liv bakom sig medan jag hade så mycket kvar. Lite ironiskt döpte jag honom till vraket, medan jag var spritt ny. Ja, det var så likt mig, att uttrycka mig på det sättet … och han såg verkligen härjad ut.

Livet lekte vidare för mig och åren gick. Själv såg jag ingen anledning att ändra på nånting. Möjligen byta till en nyare bil, eller nåt sånt.

Jag minns inte längre vad det var som fick mig att notera honom lite extra en dag. Men det var vad som hände. Jag såg på honom och plötsligt så såg jag att han inte verkade åldras något. Han hade ju varit ett vrak, redan när jag så honom första gången, men även vrak blir ju med tiden ännu mera vrak för att till slut … ja.

Men den här gamlingen såg precis likadan ut, år från år. Sliten och nött, nedbruten, men utan förändring trots att det gått många år. Jag kunde inte hjälpa att jag började fundera över det. Till min egen förvåning. Varför blev jag så intresserade av det plötsligt? Gubben kunde väl få sitta där i hundra år till om så var, jag hade ju mitt, betydligt intressantare liv.

En dag tog nyfikenheten överhanden. Jag klev helt enkelt fram till honom och satte mig bredvid på bänken.
Han visade inte att han överhuvudtaget noterat att jag satte mig där. Det kanske trots allt inte var första gången någon satte sig intill honom, det fanns ju plats för flera på bänken.

Jag tog mod till mig och försökte inleda ett samtal. Jag frågade vad han hette. Om han hade nåt emot att jag satte mig bredvid honom.

”Inte alls”, svarade han. ”Absolut inte. Jag har väntat länge …”

Svaret överraskade mig. Hade han väntat på mig?

”Hur gammal är du?”, frågade jag utan att visa min överraskning.

”Väldigt gammal”, svarade han.

”Men, jag har sett dig sitta här så många år. Men inget verkar hända med dig – du verkar inte bli äldre.”

Gubben sa inget först utan fortsatte titta rakt fram som vanligt. Sedan sa han långsamt:  ”Du menar att jag står stilla?”

”Ungefär så kanske man kan säga”, svarade jag och nickade.

”Det gör ju du också”, sade vraket tyst sedan. ”Du vet”, fortsatte han, ”gamla vrak som jag ruttnar långsamt.”

Jag hajade till och fick en obehaglig känsla i kroppen av att han använde begreppet vrak om sig själv, som om han visste att jag för mig själv kallat honom för det.

”Du är ung. Snabb”, lade han sedan till och såg på mig för första gången. ”Sträckan framför verkar lång, men springer man så … ”

Ja, ja, tänkte jag. Vraket vill frälsa mig till nåt slags långsamhetens lov.

”Det var intressant att prata med dig, men nu måste jag skynda … ja, alltså – gå vidare – jag har en del att gö … ja …”

Jag reste mig och han följde mig med blicken. ”Ha en bra dag … ”, sa jag och gick in i butiken för att handla.

En dag var gubben plötsligt borta. Bänken var tom. Den förblev sedan tom i flera dagar. Det hade aldrig hänt förut. Jag blev till min egen förvåning nästan orolig. Hade han till slut …?

Plötsligt fick jag en idé att jag skulle sätta mig på hans plats. Det fanns nåt lockande med tanken att känna på den plats gubben suttit på. Hur var det att sitta där, på just den platsen som han arrenderat under så många år?

Jag satte mig ner. Det kändes bekvämt.

Jag hade väl suttit en stund när plötsligt en ung man kom fram och satte sig intill mig. ”Ursäkta”, sa han. ”Är det OK om jag sätter mig ner här intill?”

”Javisst”, svarade jag utan att se på ynglingen. ”Det är helt OK. Jag har väntat länge …”

ѲѲ


Sök bland inlägg


Bloggen