Stig vaknade som vanligt före väckarklockan. Ibland undrade han varför han överhuvudtaget brydde sig om att ha väckarklockan på – han hade ju ingen tid att passa på morgnarna längre, pensionär som han var, och vaknade tidigt gjorde han ändå.

Men saker och ting går ju så lätt på i sina invanda spår.

Vid frukostbordet tog han fram läsplattan för att halvt oengagerat ögna igenom morgonens nyheter.

Det plingade till i telefonen. Stig log eftersom han visste att det var dottern som skickade ett ”godmorgonmeddelande”. Det var gulligt av henne även om han visste att det var automatgenererat, inlagt på förutbestämda tider – varje vardagsmorgon klockan sju, lördag och söndag klockan åtta. Men hon hade ju i alla fall bemödat sig om att programmera telefonen med det.

Han plockade upp telefonen och läste meddelandet. Sedan lät han fingret spela ett par gånger över de tre olika svarsknappar som han hade att välja på. Den här morgonen valde han mittenknappen: ”God morgon på dig också, hjärtat.”
Sedan fortsatte han skumma igenom morgonnyheternas rubriker.

När klockan började närma sig nio släckte han plattan och reste sig. Det var dags att gå och handla. Idag behövde han fylla på förrådet med färskvaror.

Stig gick genom butiken och plockade snabbt ner varorna han behövde. Sedan styrde han kundvagnen vant framför sig till självskanningen. En efter en drog han varorna framför skannern som svarade med sitt blipp innan de åkte ner i kassen som han placerat i sin hållare.

När allt var skannat höll han upp telefonen framför terminalen för att betala. Skärmen meddelade bekräftelsen på att betalningen var godkänd. Stig drog ihop kassen och började gå hemåt, men innan han kommit ut ur butiken plingade det till i telefonen igen. Det var ett oväntat pling så Stig ställde ner kassen på marken och tog nyfiket upp telefonen.

Det var ett leveransbesked. Paketet från Apoteket fanns nu att hämta i instaboxen. Eftersom det var alldeles i närheten bestämde Stig sig för att hämta det genast.

När han knappat in den åttasiffriga koden klickade det till strax uppe till höger om honom när en av luckorna låstes upp och öppnade sig en aning. Stig tog sitt medicinpaket med ett tillfredsställt leende, stoppade ner det i kassen med de andra varorna och satte av hemåt.

Stig kom hem och placerade de nyinköpta varorna på sina platser i skafferiet och kylskåpet. Sedan tog han fram telefonen igen och bokade snabbt en lokalbiljett till grannstaden. Han aktiverade den genast och bekräftade nöjt att biljettens QR-kod lyste fram klart och tydligt på telefonens skärm.

Framme vid stationen höll han upp telefonen mot grindens skanner och gick vidare till spår två där hans tåg snart skulle anlända.

Efter en kort resa befann han sig på favoritrestaurangen. Han klev fram till den digitaliserade hovmästaren och knappade in att han avsåg att äta och att han var en person. Efter ungefär två sekunder blev han anvisad ett bord. Skärmen meddelade att han fått bord nummer 23. Lysande diodlinjer i golvet visade honom vägen fram till bordet.

Sedan var det dags att beställa maten vilket han gjorde via restaurangens app i telefonen. Snart plingade den till för att bekräfta att maten var beställd och klar. Betalningen skedde direkt via appen. Stig log. Det gick snabbt och smidigt. Inget krångel – inga missförstånd.

En rullande, digital servitör levererade maten som Stig högtidligt ställde ner på bordet framför sig. Servitören blippade till för att bekräfta att den uppfattat att Stig tagit maten från dess bricka, innan den vände och rullade bort.
När han ätit klart reste han sig och lämnade restaurangen för att via lokaltåget ta sig tillbaka hem. Biljetten var fortfarande aktiv i hans telefon och resan gick smärtfritt hemåt.

Stig var precis på väg att visa sitt ansikte för identitetsskannern vid porten in till hans hus när han tvärstannade och blev stående fem meter från dörren.
Utan att veta varför vände han sig sakta om och lät blicken svepa över omgivningarna. Han kände hjärtat slå hårt i bröstet.

”Du såg det till slut?” Rösten som verkade komma från vänster fick Stig att sno runt ett kvarts varv igen, men han kunde inte se någon. Faktum var att han inte kunde se någon alls. Inte en enda annan människa.

Alla var försvunna.

”Ja, alla är borta”, fortsatte rösten melankoliskt. ”Och snart försvinner du också.”

Stigs uppspärrade, skräckslagna ögon sökte förgäves efter ägaren till rösten men ingen fanns att se.

Hjärtat höll på att banka sig ut ur Stigs bröst. Med några snabba steg var han framme vid ansiktsskannern, fick upp porten och sprang uppför trappan.

När han kommit in i lägenheten och fått av sig ytterkläderna sjönk han utmattad ner i läsfåtöljen i salongen.

”Hej”, sa rösten igen vilket fick Stig att hastigt sätta sig raklång i fåtöljen. Han tog sig för huvudet med båda händerna och gungade långsamt fram och tillbaka. Rösten fortsatte obevekligt: ”Du såg det – alla är borta. Men du behöver inte vara orolig. Du är inte ensam kvar i hela världen. Jag spelade dig ett litet spratt bara.”

Stig tittade upp och släppte greppet om sitt huvud. ”Ett spratt?” sa han rakt ut i luften.

”Ja, du är inte ensam, men du hade lika gärna kunnat vara det.”

”Hur menar du?”

”Hur många andra människor har du mött blicken hos idag?”

Stig lade pannan i djupa veck och funderade länge.

Rösten fortsatte obevekligt: ”Hur många har du gett ett litet leende?”

Stig skakade på huvudet. ”Hur ska jag veta det? Inte har jag väl tänkt på att räkna sånt.”

”Nej, men jag vet”, sa rösten. ”Ingen. Ingen enda.”

”Jag förstår inte.”

”Gör du inte? Men tänk efter: Du har varit och handlat, hämtat ut en paketleverans, rest med lokaltåg och ätit på restaurang. Utan att möta en annan människas blick. Utan att någonsin interagera med en annan levande varelse.”

Stig drog en djup suck. ”Det behövs ju inte …”

”Nä, precis”, sa rösten med en plötslig hätskhet i tonen. ”För allt är ju så välsignat digitaliserat.”

”Det är praktiskt …”, försökte Stig tyst.

”Men är det mänskligt? För vet du: Ingen annan har sett dig heller.”

Stig lutade sig tillbaka i stolen igen. Konstigt nog så började han känna sig lugnare. Det var som om ett samtal med en spökröst från ingenstans plötsligt var helt naturligt. Han nickade sakta. ”Jag tror jag förstår …”

Det blippade till i Stigs stereo och radion satte igång att spela en låt med ett gotländskt band som kallade sig ”Di sma undar jårdi”… När de kom till refrängen på deras hitlåt för många år sedan tyckte han sig höra en annan text:

”Snabbköpskassörskan, i kvarteret där jag bor, hon är försvunnen, och min saknad är så stor …”

Sedan tänkte han tillbaka på ett tillfälle i affären för en vecka sedan då han faktiskt hade mött en levande anställd i butiken. Det var då han blev kontrollerad så att han verkligen hade skannat alla varor. Inget fusk.

Positivt.

Totte Jonsson