Vänner på varsin planhalva

Vänner på varsin planhalva

Vi satt och såg på solnedgången. Sakta sjönk den av värmedis avbländade solskivan allt längre ner. Himlen gick från ljusgul, till orange och sedan eldflammande rött. Några molnstrimmor lystes upp av de röda strålarna och skapade glödande revor strax över horisonten. Solgatan glimmade stilla i havet som gungade långsamt i de efterdyningar som långsamt höjdes och sänktes i kvällsstiltjen.

Jag drog in ett djupt andetag och släppte långsamt ut luften medan jag hänfört vände mig till min vän som satt intill: ”Så vackert”, utbrast jag. ”Det är nästan magiskt. Tänk att naturen vill bjuda oss på såna här skådespel. Få oss att njuta. Man blir så tacksam. Det känns i hjärtat.”

Vännen log lite i njugg och såg på mig.

”Joo-visst”, sa han återhållet. ”Du får det att låta som att det skulle vara nån tanke eller vilja med alltihop.”

”Man kan väl undra”, sa jag. ”Varför målar tillvaron upp allt detta om det inte är för att vi skall se det vackra? Njuta av det.”

Vännen fnissade. ”Käre vän”, gruffade han. ”Det är ju bara ren fysik.”

”Jaha?” Jag såg oroligt på honom.

”Jo, du vet”, fortsatte han: ”Solen är en enda jättelik vätebomb. Ett stort, stort moln av vätgas som dragit ihop sig och skapat ett så stort tryck i mitten att väteatomkärnor börjat slås ihop till heliumkärnor, och då frigörs en massa energi, precis som i en vätebomb. Det är det som skapar ljuset, som egentligen är vitt när det kommer till oss. Sedan passerar det genom atmosfären och så bryts ljuset upp i sina beståndsdelar, det är ju till exempel därför som himlen är blå och solnedgången röd.”

Vännen drog efter andan och fortsatte: ”Att solen går ner och upp en gång varje dygn har ju förresten att göra med att jorden roterar, det vet du ju, att det inte är solen som rör sig över himlen, utan jorden som roterar.”

Vännen fick plötsligt något euforiskt i blicken. ”Tänk ändå vad långt vi har kommit tack vare vetenskapen. Numera behöver vi inte tro på magi och att nån skulle ha tänkt ut allt det här, och framförallt inte för vår skull. Det handlar bara om enkla fysikaliska fenomen – gravitation i det här fallet … och kärnfysik. Vetenskapen har tagit oss långt. Bort från tro på trolldom och annat hokus pokus …”

”Kära nån vad du går på”, suckade jag. ”Det är väl bra allt det där, men ensamt låter det så tråkigt …”

Jag vände blicken ut mot horisonten. ”Att tycka det är vackert … det är liksom en annan sak. Det är en del av det också.”

Vännen fnös: ”Du är så … antropocentrisk av dig. Som om universum skulle finnas till för vår skull. Kosmos finns av sin egen orsak. Och solen.”

”Ja, men likafullt är det först när solljuset träffar mig som det blir en upplevelse av det”, sa jag och tittade på kompisen: ”Tänk om du och jag inte fanns – tänk om inga medvetna varelser alls fanns? Vad skulle allt det här vara bra för då? Vad skulle den där vätebomben hålla på och producera sin energi och sitt ljus för, varför skulle det finnas en atmosfär som bryter upp ljuset i färger? Och moln som skapar vackra mönster? Varför skulle allt finnas om ingen fanns där för att uppleva det?”

”Måste det finnas ett därför?” undrade vännen.

”Mm”, funderade jag. ”Annars blir ju allt meningslöst. Bara en pantomim inför tomma stolar.”

”Ha”, skrattade vännen. ”Där har du det igen – meningen – cirkelresonemang.”

Jag suckade. ”Det är väl bra att veta hur världen fungerar – rent tekniskt. Men det här med att uppleva den, se den – det spelar liksom på en annan planhalva. Att se saker som bara finns i mig, som uppstår inuti mig – det är inte vetenskap, det är … andlighet.”

Vännen hummade tyst och vände en sökande blick ut mot havet där solen just försvunnit under horisonten och nu lämnade en glödande vacker eldfärgad himmel efter sig. Jag tänkte på hur fascinerande det var att samma sol just i detta ögonblick höll på att gå upp på en annan plats på jorden. Kanske gjorde den någon glad, lycklig över att få vakna och möta en ny dag. Vännen såg på mig, la sin hand på min axel i en vänskaplig gest och sa: ”Ja okej – båda planhalvorna behövs väl, eller hur? Annars blir det ju liksom ingen match.”

Jag log. ”Kan inte annat än hålla med dig förstås.”

”Mm”, sa han. ”Vi är ju vänner.”


Sök bland inlägg


Bloggen