Artificiell Intelligens

Tankarna som ledde fram till den här boken fick jag någonstans kring millennieskiftet när jag hade en kurs i Artificiell Intelligens vid Högskolan i Gävle där jag arbetar som lärare. Även om innehållet i kursen var av mer konkret och praktisk natur (programmering med Prolog, Expertsystem mm.) så fanns där också de mer filosofiska aspekterna av konstgjord intelligens. Idéen att skapa maskinell intelligens är gammal och har lett oss till frågan vad intelligens egentligen är. En miniräknare är inte intelligent, hur effektiv den än är på att räkna. AlphaGo och AlphaGo Zero kan knappast anses som intelligenta, även om de nu slår den skickligaste av världens mänskliga spelare i spelet Go. (AlphaGo fanns förstås inte vid den här tiden – den är en senare skapelse, nu när AI tycks ha börjat röra på sig ordentligt.)

Parallellt med frågan om intelligens måste vi också fundera på medvetandet. Vad är egentligen ett medvetande? Dessa båda, intelligens och medvetande, är tvivelsutan tätt sammankopplade med varandra utan att för den skull vara exakt samma sak. Saken är ju den att oavsett hur intelligent ett system förefaller vara, så kan vi inte för den skull utgå ifrån att vederbörande är medveten. AlphaGo eller AlphaGo Zero är knappast medvetna … eller?

Den kände matematikern och datavetaren, Alan Turing föreslog ett tankeexperiment, som han menade skulle definiera vad som är intelligens. Det går i korthet ut på att låta en person kommunicera skriftligt med en motpart, vilken vederbörande inte vet om det är en annan människa eller en dator. Den dag personen i fråga inte kan säga om replikerna härrör från en människa eller en dator (och det visar sig vara en dator) så är datorn att betrakta som intelligent.

Det må så vara, men skulle maskinen då kunna betraktas som medveten?

En som anförde kritik mot detta och ansåg att så inte behöver vara fallet, är John Searle som beskrev ett tankeexperiment han kallade Det kinesiska rummet. Hans tankeexperimentet är utformat utåt sett ungefär som Turingtestet men med skillnaden att det på andra sidan ”väggen” verkligen finns en människa. Denne är satt att svara på frågor eller inlägg som är skrivna på kinesiska vilka ges till honom via en lucka i väggen. Den som levererar inläggen ser alltså inte personen inne i rummet .

Problemet är bara att människan i fråga inte förstår ett ord kinesiska. Däremot har vederbörande till sin hjälp en uppsättning sinnrikt utformade regler och instruktioner med vars hjälp han kan utforma ett svar eller en replik. Sådana regler är att jämföra med program eller algoritmer om man så vill.
Den person som utformar svaren kan alltså ge intryck av att förstå kinesiska utan att verkligen göra det. Här finns ingen intelligens som är medveten om det kinesiska språket – bara en avancerad algoritm.

Så, om vi någon gång i framtiden, vilket kanske ännu trots allt är tämligen avlägset, verkligen skapar humanoider, robotar, med mänsklig form som beter sig intelligent, kommer de verkligen att vara medvetna i ordets allra mest omfattande betydelse?

Om det skulle vara så – vart leder det?

Blir de då mänskliga – och i vilken betydelse mänskliga? Känslor? Kreativitet? Existentiella funderingar? Rädsla? Dödsångest?

Är det någon skillnad på en tanke tänkt av en maskin och en tanke tänkt av en människa?

Sådana funderingar ledde mig fram till att skriva en novell som jag sedan kom att vinna en novelltävling på jobbet med – I mina tankar är du. Den finns på annan plats här på min blogg. Den kan också ses som något av en föregångare till boken Fantasmagorfia och bär också temarubriken ”Berättelser från Fantasmagorfia”.

Boken Fantasmagorfia var min första bok men den är dessvärre slutsåld.


Sök bland inlägg