Bussresan

Från eller Till?

Tomas klev på bussen i Stockholm. Biljetten han köpt räckte till Haparanda. Färden skulle ta hela natten, men han hade egentligen inga planer på att resa hela vägen. Någonstans längs vägen skulle han kliva av. Han visste bara inte var. Ännu.

Han sökte av bussens innandöme och försökte få en klar bild av var han skulle sätta sig. Han var bland de första att kliva på så han kunde välja fritt. Men det var en grannlaga uppgift. Fönsterplats – givetvis. Åt vilket håll ville ha se? Bussen skulle färdas mestadels längs kusten norrut. Höger sida skulle alltså vändas ut mot kusten. Inte för att han visste hur mycket kust man verkligen skulle kunna se, men viss betydelse tyckte han nog att det hade i alla fall. Han hade alltid gillat kustlandskap, särskilt där det öppnade sig utåt så att man kunde se horisonten.

Han satte sig på vänster sida.

Han reste med lätt packning. Väskan han bar var liten och lätt. Inte större än vad som skulle kunna gå som handbagage om det hade gällt en flygning. Men bussarnas kupéer var ju om möjligt ännu trängre. Han hade inte heller någon som helst anledning att ha någon större packning med sig.

Egentligen behövde han väl ingen packning alls.

Det regnade och Tomas satte sig att stirra tomt ut genom bussrutan som täcktes av regndroppar. Det blöta svarta därutanför flimrade mot ögonen när bussen började röra sig och de kämpande gatljusen bröt sina tappra ljusstrålar genom dropparna och glaset. Sätet bredvid honom förblev ledigt och han kände en viss lättnad över det.

När bussen mödosamt kämpat sig fram genom Stockholmstrafiken, gatljusen, rondellerna och filbytena och till slut kommit förbi förorterna och kommit upp i fart norrut, släppte staden alltmer sitt grepp och ljuskällorna kring vägen avtog. Regnvattnet rann längs bussrutan och skapade en slags vågmönster av mörkret utanför. Tomas slöt ögonen.

Minnesbilder från kvällen spelades upp inför hans inre. Bara för ett par timmar sedan hade han stått mitt ute på Västerbron och tittat ut över räcket, rakt ner i det blöta, iskalla, svarta som sakta rann förbi där nedanför. Han hade varit fullt beredd att kliva upp på räcket, ställa sig där och balansera och sedan låta tyngdpunkten långsamt förflyttas utanför fötterna för att till slut, med öppna ögon företa den sista färden ner i mörkret och evigheten.

Varifrån den i det läget ganska absurda tanken hade kommit kunde han nu för sitt liv inte begripa, men istället för att ta steget upp på räcket, hade han plötsligt bara bestämt sig för att vänta med det sista hoppet och köpa en bussbiljett till långfärdsbussen norrut. Inget avslut på livet idag. Först skall vi resa norrut få se var vi hamnar. Han skakade lätt på huvudet med pannan lutad mot bussrutan, inför den märkliga idén som på något konstigt sätt fått honom på andra tankar.

Bussen gjorde sitt första stopp i Uppsala. Det var rätt många som klev på och bussen började fyllas. Han sneglade oroligt på platsen bredvid – han ville helst slippa ett närgånget sällskap. Till hans lättnad förblev den ledig även denna gång. Men det fanns inte så många platser kvar längre så vid nästa stopp i Gävle, fanns det en uppenbar risk för att någon skulle ta platsen.

När bussen åter befann sig på E4:an slumrade han till. I sitt halvsovande tillstånd kunde han höra fordonsljudens monotona mumlande. De blandades med hans drömtankar som svävade omkring okontrollerat i hjärnan.

Minnen – obehag. Till och med de glada minnena blev nu ångestfyllda. De blev bara alltför påträngande bilder av något gott som en gång varit, men som nu berövats honom. Bussen mumlade.

Stoppet i Gävle väckte honom.

Den här gången fick han en resgranne. En man, lätt överviktig, ganska kort med vissa svårigheter att ta sig fram i bussens trånga mittgång, kämpade sig fram till den lediga platsen intill. Väskan han bar på verkade tung trots dess begränsade storlek och mannen hade problem med att baxa den upp på bagagehyllan. Hans korta längd gjorde inte saken bättre och Tomas fann för gott att resa sig och erbjuda hjälp, vilket mannen tacksamt tog emot.
När färden efter en stund återupptogs norrut sneglade Tomas på sin nye granne.

”Från eller till?”, kom det plötsligt ur hans mun och han blev själv närmast förvånad över sin något kryptiska fråga. Det kändes nästan inte som om han formulerat den själv.

Den korte mannen som just lyckats återställa andningen efter den ansträngande entrén, såg på honom med en frågande blick och antydde med sitt ansiktsuttryck i övrigt att han inte heller var särskilt intresserad av en förklaring eller att ge ett svar på frågan.

Tomas beslöt att lägga ner saken. Varför hade han frågat så konstigt?

Bussen återgick till sitt mumlande och Tomas återgick till att stirra ut i mörkret utanför. I de bakre resterna av ljuskäglan från bussens helljus kunde han nu se att Stockholmsregnet höll på att övergå i snö. Han hade alltid gillat snö och att se snö falla i vintertid brukade få honom på bättre humör.

Inte nu.

Men att försöka koncentrera sig på snöfallet hjälpte honom i alla fall att slippa somna och på nytt konfronteras med allt.

När bussen gjorde nästa stopp i Söderhamn insåg han att han hade somnat ändå. Tacksamt noterade han att drömmarna verkade ha hållit sig i schack – han mindes inte så mycket.

Bussen svängde in på en snöbeklädd bussplan och en grupp om tre personer stod och väntade på att få kliva ombord. Samtidigt reste sig den korte grannen och gjorde antydningar till att vilja ta ner sin väska från bagagehyllan. Tomas insåg att han förmodligen skulle bli tvungen att hjälpa till den här gången också.

Sätet intill Tomas blev ledigt igen.

Det förblev ledigt till nästa stopp i Hudiksvall. Då steg en kvinna ombord och kom och satte sig på platsen bredvid Tomas. Lite väl självsäkert, tänkte han. Hon frågade inte ens om platsen var ledig. Man kan väl i alla fall fråga …

När bussen fortsatte resan vände han sig tillfälligt försiktigt bort från snöyran utanför och sneglade på kvinnan. Brunett, ganska kortklippt någonstans kring 40 till 45 år tänkte han. Ganska vacker utan att vara någon fotomodell – bättre så egentligen. Mera mänskligt.

Innan han visste ordet av så hade han ställt den där konstiga frågan igen.

”Till eller ifrån?”

Grannkvinnan vände sitt huvud sakta mot Tomas och såg på honom med den där förvånade blicken som betydde att frågan flugit förbi henne. Han beredde sig på att än en gång låta det vara.

”Både och antar jag väl?”, sa hon plötsligt entonigt.

Tomas mötte hennes blick och nickade långsamt medan han begrundade hennes svar. ”I och för sig – på sätt och vis, javisst.”, försökte han för att få samtalet att gå vidare. ”Rent teknisk kanske. Men annars?”

Kvinnan vände sig bort från Tomas, lutade sitt huvud bakåt mot bussätets nackstöd och blundade.

Aj då, tänkte Tomas. Där sprack det visst. Synd – jag hade gärna fortsatt prata med henne.

Sedan drog kvinnan en djup suck och tog fram telefonen. Hon smekte och pekade på skärmen ett tag och sedan räckte hon fram den till Tomas.

”Mina killar”, sa hon kort.

Tomas tittade på hennes telefon som nu befann sig i hans hand. Skärmen visade två barn, pojkar, en ljuslockig med blå, lysande ögon som log ett skimrande leende mot fotografen – bredvid honom en något mörkare kille, kanske ett par år yngre, men med samma glada leende och livsutstrålning som riktades mot Tomas – betraktaren, som nu indirekt genom kameraögat fick ta emot denna glädje och kärlek.

”Så fina pojkar.”, mumlade Tomas. Men det var något i situationen och kvinnans ton när hon överräckte telefonen som fick en obehaglig klump att trevande börja växa till i magen på honom.

”Hur gamla är de?”, frågade han.

”På bilden var de fyra och sex, den ljusa äldst.” Tonen förblev entonigt korthuggen. Klumpen i Tomas mage började växa till och han visste inte om han skulle våga ställa nästa fråga.

”Och nu? – Hur gamla är de nu?” Trevande kom den ändå.

Kvinnan förblev tyst. Tomas räckte sakta tillbaka telefonen till henne och hon tog emot den utan att se på honom. Klumpen i magen hade nu spridit sig upp till halsgropen och Tomas sökte febrilt efter något att säga men utan resultat.

Från – antagligen, tänkte han. Som jag.

Tystnaden sänkte sig igen. Bussen mumlade vidare mot Sundsvall. I Sundsvall reste sig kvinnan och förberedde sig för att gå av. Bussen svängde in på busstationen och stannade. Kvinnan klev av utan att ens säga hej till Tomas, som tittade efter henne när hon tog sig fram i mittgången och klev ut.

Här, tänkte Tomas plötsligt och reste sig hastigt. Här är det. Här är det jag också skall gå av.

I hastigheten glömde han sin väska.

När Tomas till slut kom av var kvinnan försvunnen. Tomas visste egentligen inte vad han hade hoppats på, men en våg av besvikelse drog genom honom. Samtidigt som han kom på att han glömt sin väska fick han syn på henne igen. Hon promenerade snabbt bort från busstationen på väg mot stadscentrum. Tomas glömde på nytt sin väska och bestämde sig för att följa efter henne – men på avstånd. Han tänkte att det kanske var bäst för tillfället, även om det fick honom att känna sig illa till mods – han betedde sig som en ’stalker’.

Det blev en lång promenad och när Tomas tillslut insåg vart de var på väg, steg oron i honom. De var på väg upp på nya Sundsvallsbron.

Han försökte intala sig själv att det naturligtvis inte alls behövde ha någon likhet med hans eget besök på Västerbron för flera timmar sedan, men samtidigt hade han det korta samtal han haft med henne, i färskt minne. Och det var nu mitt i natten.

Det blev inte bättre när hon stannade mitt på bron, där färden ner till vattnet var som längst. Tomas ökade farten och började springa mot henne.
Hon stod kvar lutad över räcket och tittade ner mot det svarta när Tomas flämtande kom fram till henne.

”Man blir inte särskilt badsugen, eller hur?”

Kvinnan hajade till och tittade på honom. ”Följde du efter mig?”

Tomas kände hur rodnaden blossade upp i honom och tänkte att det nog var tur att han förmodligen redan var ganska röd i ansiktet av kylan och språngmarschen.

”Eh, förlåt, men ja … eller … ” Hur skulle han förklara det här?

Men kvinnan log plötsligt mot honom.

”Nej – badsugen blir man verkligen inte. Det är väl lite väl högt också. Eller hur? Man skulle ju slå ihjäl sig rent av. Och sedan drunkna på det.”

Tomas flämtade alltjämt.

Kvinnan fortsatte: ”Trodde du att jag …?”

”Förlåt, ja – jag kanske trodde det, ja alltså – du visade bilderna på dina barn …”

Kvinnan betraktade Tomas länge under tystnad medan han försökte formulera någon slags struktur i sina tankar. Samtidigt försökte han normalisera andhämtningen.

”Du verkar vara en fin människa Tomas.”, sa hon plötsligt med ny och varm ton i rösten.

Tomas hajade till. Han kunde inte påminna sig att han sagt sitt namn till henne.

”Gjorde du verkligen den här promenaden, den här långa promenaden mitt i natten, och sprang uppför den här bron – i det här vädret, för att du trodde att jag skulle hitta på något?”

Tomas nickade, och ruskade sedan på huvudet. ”Inte först egentligen, men sedan när du gick upp här och stannade – och tittade ner.”

”Verkade situationen bekant?”

Tomas stirrade stumt på kvinnan.

Sedan såg hon in i Tomas blick med fasta ögon och fortsatte: ”Det finns kvar i dig eller hur? Ett hjärta för andra. Värmen. Tro mig Tomas – ditt hjärta är för stort för att inte leva.”

Hon svepte med handen bort mot andra änden av bron.

”Jag bor på andra sidan. Jag skulle gärna be dig följa med mig men det bjuder dessvärre på en del svårigheter. Det går helt enkelt inte. Inte nu.”

”Nej, nej. För all del. Jag går tillbaka till stationen.”

”Det är snart morgon. En ny dag gryr. Du kan ta ett tåg tillbaka till där du kom ifrån. Eller kanske resa vidare norrut om du vill det. Men du behöver kanske skaffa nytt bagage.” Kvinnan log.

Sedan vände hon sig om och började gå vidare. Tomas stod förstummad och såg efter henne en stund innan han vände sig om och började gå tillbaka i motsatt riktning.

”Förresten”, hörde han kvinnan ropa. ”De är tio och tolv nu.”

”Vadå?” Tomas stannade och vände sig om mot kvinnan igen, som nu hunnit en bit bort.

”Pojkarna. De är tio och tolv år gamla nu. Jättefina killar.”

Tomas tänkte just försöka svara något när en plötslig snöby med kraftig vind drog över bron. När den dragit förbi stod Tomas ensam kvar.

Kvinnan var borta.

Tomas ruskade på sig, kastade en sista blick ner mot isvattnet nedanför och började gå tillbaka.

Tillbaka till sitt liv.


Sök bland inlägg


Bloggen