Han satt vid sitt bord och tittade om och om igen på klockan. Däremellan kastade han längtansfulla blickar mot ingången till restaurangen. Hon kommer nog när som helst nu. Alldeles säkert. Hon sa i alla fall att hon skulle komma.

Han hade verkligen sett fram emot det här.

Men, tänkte han sedan. Tänk om jag skrämt iväg henne på nåt sätt? Jag kanske var alldeles för intresserad – för påstridig. Kvinnor kan ju bli osäkra av sånt. Rent av finna det motbjudande. Tänk om … men hur skulle jag ha gjort? Jag ville ju tala om hur mycket jag tycker om henne. Hur skulle jag ha gjort det om inte … och bjuda på middag kan väl inte vara fel?

Nu borde hon komma. Jag hoppas verkligen att hon kommer. Hon är så vacker.

Mannen log för sig själv vid den tanken. Hon var verkligen vacker. Anna. Och så glad. Det var ju det som hade fångat honom till slut. Hennes glada och utåtriktade sätt. Den livsglädje hon utstrålade. Oemotståndligt. Förälskad – det var vad han blivit. Alldeles ohjälpligt.

Men hon var väldigt sen. Men, försökte han tänka för att stilla sin oro, kvinnor kommer alltid sent. Hon kanske lägger ner mycket tid för att göra sig vacker – för min skull. Men tänk om jag skrämt iväg henne?

Kvinnor kommer alltid sent. Mannen fick nåt inåtvänt i blicken. Ibland dyker de upp lite väl sent i livet.

Han tittade på klockan igen. Och sedan bort mot ingången.

”Vill herrn kanske beställa något att dricka medan ni väntar?” Servitrisen stod vid hans bord och tittade vänligt på honom. ”Eller ska vi kanske börja lite smått med en förrätt ändå – medan vi väntar?”

Han tittade upp mot henne och log. ”Ja, jag kanske börjar med en förrätt. Men en liten, så att jag kan beställa en till om – när hon dyker upp.”

”Får jag föreslå lite mozzarella med tomat och olja? Inget mättande men gott.”
”Det blir bra. Men bara lite grand.”

Den beställda förrätten serverades och han åt med god aptit. Trots sin oro över Annas frånvaro. Men när allt kom omkring så var han ganska hungrig. Och till slut kommer hon nog ändå – Anna, tänkte han. Då skall vi äta tillsammans en underbar måltid.

När han ätit vek han ihop besticken och lade dem på tallriken klockan fem i halv fem, såsom anstår en belevad man som vet hur man för sig på restaurang. Anna skulle veta att hon har att göra med en gentleman.

Han lutade sig tillbaka i stolen och tog servetten för att långsamt torka sig om munnen.

”Så det är här du är Egon – igen. Ja, vi tänkte väl det.”

Den av de båda männen som talat, som nu stod vid hans bord, böjde sig ner mot honom och log. De bar någon slags uniform båda två. Egon såg upp mot dem med en förvånad blick.

Den andre av de båda fyllde i: ”Har du ätit? Så bra – men skall du komma med oss tillbaka hem nu då? Det är ju snart läggdags.”

Egon torkade sig runt munnen en extra gång med servetten innan han långsamt lade tillbaka den prydligt hopvikt på bordet och sedan mödosamt reste sig. De båda männen såg snabbt till att ta tag i honom i varsin arm.

”Bra Egon. Kom så går vi.”

När de gick ut passerade de hovmästaren som stod vid sin disk. Den ene av de uniformerade männen stannade till vid henne. ”Hur mycket åt han för den här gången?”

Hovmästaren log vänligt och funderade en stund: ”Inte särskilt mycket – trehundra kanske.”

Mannen med uniformen nickade. ”Du fakturerar det som vanligt va?”
”Visst. Ingen fara.”

De tog i hand och trion med Egon och de båda männen tänkte precis fortsätta när hovmästaren hejdade dem: ”Får jag fråga en sak?”

Trion stannade. ”Javisst.”

”Vem var hon, den där Anna?”

Den äldste av de båda uniformerna såg vänligt på Egon som nu verkade inställd på att gå hem.

”En gammal förälskelse. Han pratar jämt om henne. Men det var visst en omöjlig kärlek. Hon blev aldrig hans. Men hon lämnade honom aldrig.”

Hovmästaren såg på Egon och sedan på uniformsmannen.

”Hoppet lever. Det är gott så, eller hur?”

De log mot varandra i samförstånd. ”Nästa gång kanske.”

Hovmästaren nickade: ”Nästa gång.”

OO