”Låt inte solen gå ner över er vrede” Ef. 4:26

Robban pressade gaspedalen mot golvet och lät Volvons DK16-motor spinna ut i sin fulla kraft. För ett kort ögonblick blev han nästan tvungen att blunda av njutningen av att höra det diskreta mullret från det sexcylindriga kraftpaketet som fortplantade sig upp genom förarhytten – bara tillräckligt mycket för att låta honom förnimma hur arbetsvillig hans alldeles spritt nya FH16 var. Vilken maskin. Han hade en rejäl last på släp, totalt med bil, släp och last drog han omkring med gott och väl 45 ton på den här premiärturen, men kraftutvecklingen i motorn lät bilen, med bara en lätt darrning, snabbt öka farten upp emot de 90 han var tillåten att köra. Robban sneglade på hastighetsmätaren och konstaterade att det nog, av och till, skulle bli lite svårt att hålla sig till de där 90. Farten märktes nästan inte i den bekväma hytten. Han smekte ratten lätt med båda händerna och undrade varför han hade dröjt så länge med att investera i den här läckerbiten. Vilken njutning det var att köra den.
Han såg i backspegeln på förarsidan. Där i vidvinkelperspektivet i spegelglaset kunde han se en bit av förarhyttens kaross och den häftiga indianröda färgen han beställt. Han kunde nästan inte tänka sig något vackrare. Det var precis den färg han hade sett framför sig när han under många år drömt om den nya lastbilen han så småningom skulle kunna köpa. Och nu hade dagen kommit.
Det såg dessutom ut att bli en riktigt vacker majdag. Solen hade precis letat sig upp över randen på den uppländska slätten i öster och spred ett gyllengult sken över omgivningarna. Vägen var torr och fin och ännu hade inte dagens trafik kommit igång på allvar. Det var i stort sett fritt fram.
Det var en toppendag helt enkelt. Robban hade all anledning att vara lycklig.
Det vara bara det att han inte alls var det.
För första gången under alla de år han legat ute på vägarna, hade han blivit tvungen att lämna hemmet och Hanna med ett ouppklarat gräl i bagaget. Han skakade lätt på huvudet när minnet från gårkvällen bubblade upp igen. Vad hade det flugit i henne? Plötsligt var hon alldeles oresonlig. Rent av aggressiv. Han kände inte igen henne. Var det pengar det handlade om? Den hade ju kostat en del den här maskinen. Kanske oroande hon sig för om hans åkerirörelse skulle klara av det.
Eller var det svartsjuka? Det hade aldrig tidigare varit några som helst problem med att han var borta långa tider på det här sättet. Det var som om hon plötsligt blivit svartsjuk – på bilen. Som om det var henne och inte sitt arbetsredskap han hade bytt ut.
Som om han var otrogen med bilen.
Robban skakade på huvudet igen.
Det var ju så absurt. För första gången tyckte han att han verkligen inte kunde förstå sig på Hanna. De hade det ju så bra tillsammans. Det hade de alltid haft under alla de år de varit tillsammans och sambo. Bilda familj – det skulle de ju göra så småningom. Det var inte frågan om, utan snarare när.
Robban grep plötsligt hårdare om ratten.
Barn?
Tänk om hon var med barn? Hormoner. Var detta vad allting handlade om? Det hade han ju hört talas om. Hur hormonerna vänder upp och ner på allting när kvinnan blir gravid. Hade hon inte klagat på illamående också för någon dag sedan?
Men varför sa hon inte … hon kanske inte visste själv?
Robbans hjärta började slå häftigare. Hanna kanske är gravid. En svag ström av eufori for plötsligt igenom honom. Vi skall ha barn.
Sedan grep svårmodet om honom igen. Han hade inte fått chansen att säga hej på ett vettigt sätt på morgonen. Hans tur startade tidigt och han ville trots allt inte väcka henne.
Men det var plågsamt att åka hemifrån med den här känslan kvar.
Att lämna varandra på det sättet. Tänk om något händer när jag är ute? En olycka. Eller om nåt händer henne.
Det blev nästan outhärdligt. Han sneglade på klockan. Nej – det var ännu för tidigt att ringa henne. Hon låg nog fortfarande och sov. Skulle han våga ringa henne? Tänk om de bara fortsätter att gräla? Det skulle ju bara göra saken värre.
Robban suckade. Kanske bäst ändå att låta saken bero. Förresten – det var inte ovanligt att han ringde när han var ute, men då brukade han ringa frampå kvällskvisten. Han bestämde sig för att vänta tills ikväll, som vanligt. Ett stänk av stolthet for sedan genom honom – Hanna kunde väl gott och väl ringa hon också, om hon kom på bättre tankar.
Men den sorgsna känslan från deras bråk kramade om Robbans bröstkorg.

Hans FH16 mullrade på längs E4:an norrut. Det gick en timme och långsamt började Robban känna sig lite bättre till mods. Det var väl klart att de skulle reda ut vad det nu var de behövde reda ut. Och om det nu var så att allt handlade om att hon är gravid – det vore ju fantastiskt. Då var det kanske dags att bilda familj. Han kanske skulle bli pappa.

Strax norr om Gävle, precis innan avfarten till rastplatsen vid skarvberget, stod vad som verkade vara en ung kvinna och liftade. Robban brukade aldrig stanna och ta upp liftare. Det fanns otaliga skäl till det och hans första impuls var därför att som vanligt strunta i liftaren och köra vidare.
Men det var något med dagen – den underliggande euforin över hans nyinköpta indianröda pärla – spänningen i tanken att han och Hanna kanske skulle bli föräldrar, som plötsligt fick honom på andra tankar. Dessutom var det tid att ta en kort rast. Tjejen har ställt sig smart tänkte Robban när han blinkade höger och svängde sitt ekipage in på rastplatsen.
Det slog honom inte hur märkligt det var, att kvinnan stod just här och liftade. Mitt ute i ingenstans.

Ѳ

Ilskan kokade inom Lisa. Hur FAN kunde karln bete sig på det här viset? Det kändes som om huvudet skulle explodera av ilska.
OK, det var inte första gången de råkade i gräl med varandra – hon och pojkvännen Filip. Inte heller första gången de gjorde det i bilen. Det var tvärtom ganska vanligt att det var just när de var ute och åkte bil som de blev osams. Det var lite oklart varför, men så var det.
Men det här beteendet hade Filip aldrig tidigare visat upp. Sååå oansvarigt. Idiotiskt!
Lisa stod vid vägkanten och såg deras bil försvinna bort norrut. Lisa stirrade ilsket efter den och andades frustrerat. Han gjorde det! Hon kunde inte tro det – han gjorde det faktiskt. Han körde iväg och lämnade henne där. Ensam vid vägkanten. Mitt ute i ingenstans.
Ok då, det var hon som hade kastat ur sig att hon inte ville åka med honom längre – att hon lika gärna kunde lifta resten av vägen hem – om han nu skulle vara på det där tjuriga viset. Det var hon som hade hoppat ur bilen när han hade kört in till vägkanten och stannat. Men det var ju för att markera hur otroligt irriterad hon var på hans beteende. Aldrig hade hon kunnat tro att han skulle dra iväg och lämna henne där. På riktigt. Att han verkligen skulle göra det.
Men den overkliga galningen gjorde det. Han drog – och hon blev lämnad kvar.
”Du kan ju glömma att vi kommer att fortsätta vara sambo efter det här”, skrek hon rakt ut i E4-luften medan förvånade bilister svepte förbi i dryga 110 kilometer i timmen. ”Du är rökt Filip – RÖKT!”
Efter ytterligare ett par oartikulerade vrål lyckades Lisa så småningom få andhämtningen att normaliseras någorlunda. Hon torkade bort ett par frustrerade tårar ur ögonvrån.
Sedan såg hon sig om och försökte bringa ordning i situationen. Det blev till att lifta nu då. Hon som aldrig förut hade gjort det. Det skulle aldrig falla henne in att göra det. Det var alldeles för farligt. Ilskan kokade upp inom henne igen när hon tänkte på att Filip mycket väl visste om hennes rädsla – rädsla för att lifta – eller rädsla för att vara ute ensam sent en kväll. Allt sådant var för osäkert nu – i dessa tider. Lisa vågade sällan vara ute sent hemma i stan, men om det ändå hände nångång så hade hon försett sig med … ”Ja just det ja”, tänkte hon plötsligt och kände snabbt med handen i jackfickan. En försiktig suck av lättnad undslapp henne. Jo då, pepparsprayen låg där. Hennes lilla trygghetsförsäkring om nån snubbe skulle försöka sig på något. Vilken tur att den hade råkat bli kvar i jackan sen sist. Lisa kände en extra gång med handen som för att försäkra sig om att hon känt rätt. Den låg där.
Hon vände blicken söderut och började spana efter lämpliga bilar att försöka lifta med. Hon mumlade tyst för sig själv: ”Som om det skulle synas utanpå bilen om det är nån våldtäktsman som kör eller inte.” Sedan slogs hon av tanken att det kanske tryggaste är att satsa på yrkestrafik. Långtradare. Det borde vara det säkraste. Kanske är det störst chans att få napp där också.
Den första långtradaren som dök upp på vägen bakom henne var en vackert röd och blänkande långtradare. Den såg verkligen ny och fin ut. ”Ser bra ut”, tänkte Lisa. ”Ligister borde inte åka omkring i så fina och välhållna farkoster.” Lisa sträckte fram liftartummen.
När lastbilen vek av in på rastplatsen strax norr om henne, sprang hon snabbt efter samtidigt som hon kämpade för att försöka hinna täcka över sin ilska med ett glatt humör.

Ѳ

Robban hoppade ur och mötte kvinnan som kom springande med andan i halsen.
”Hej”, ropade hon glatt och pustande. ”Snälla, får jag åka med dig. Vart är du på väg?”
”Umeå”, svarade Robban kort och såg på den mörka skönhet som kom emot honom. Han började redan ångra att han stannat. Han kunde ju i och för sig fortfarande säga nej. Att han körde av här var inte alls nåt löfte till henne egentligen. Det var en allmän rastplats. Men om han bestämde sig för att ta med henne … då var det bäst att Hanna inte fick veta något om det. Speciellt nu, ifall hon är med barn.
Vid minnet av Hanna krampade det till i bröstet på honom igen och han var precis på väg att höja handen i en avvärjande gest för att neka kvinnan att följa med.
”Umeå!”, ropade hon förtjust. ”Det blir perfekt. Då kör du förbi Ö-vik?”
”Javisst. Det blir svårt att undvika.”
”Är det OK om jag åker med?”
Utan att han riktigt förstod hur det gick till så förvandlades Robbans avvärjande gest till ett: ”Visst – hoppa in bara. Jag skall bara pudra näsan, så kör vi vidare sedan.”
Lätt fnittrande sprang hon runt hytten och öppnade dörren på passagerarsidan. På ett ögonblick satt hon på plats.
Robban gick iväg mot toaletterna. ”Pudra näsan”, muttrade han för sig själv. ”Va sjutton är det med dig. Bli inte löjlig nu för tusan.” Han drog en djup suck. ”Sedan kör vi vidare … vi kör vidare …? Herregud Robban. Skärp dig.”

Ѳ

Lisa satte sig tillrätta i lastbilshytten och andades ut. För en stund kunde hon släppa på den ansträngning som förmått henne att vara maximalt glad och fnittrig. Det var tur att föraren gick till toaletten så hon fick hämta ny kraft en stund. Hon måste försöka vara någorlunda trevlig i alla fall, trots den ilska och frustration som bubblade inom henne. Och rädslan – osäkerheten.
Högra handen sökte sig på nytt till pepparsprayen i fickan. Hon tänkte på killen som hoppat ur lastbilshytten och mött henne. Han såg inte ut som någon förövare, tänkte hon. Men återigen: hur säker kan man vara att sådant syns utanpå? Men ändå … väl? Bilen var ny, det kunde hon se. Toppskick. Föraren såg trevlig ut. Välvårdad. Det kan inte vara någon fara det här. Det kan det inte … nej, nej, eller …?
Handen kramade om pepparsprayen.

Ѳ

Robban lät handtorken inne i toalettkuren blåsa på händerna och masserade dem för att få dem torra. Sedan låste han upp och klev ut. Han tog fram mobilen ur fickan. Kanske hade Hanna skickat ett SMS? Ringt hade hon ju inte. Men ett sms kanske? Han kände ett sting av längtan – längtan efter någon form av kontakt från henne. Bara något lite som kunde lätta upp mörkret efter deras osämja. Men det verkade inte finnas något.
Däremot den vanliga flaggan från Facebook. Någon hade lagt ut nåt igen. Robban suckade – det började bli lite tjatigt det där med alla påstötningar från Facebook. Någon gång skulle han antingen avinstallera Facebook-appen, eller i varje fall stänga av push-funktionen.
Men när den där flaggan väl fanns där så hade Robban lika svårt som de flesta andra att låta bli att titta efter vad det var den här gången.

Varning för liftande rånarliga. Dela.

Det var Erik, en ytligt bekant branschkollega som lagt ut varningen. Han hade sett sånt där förut. Varningar hit och dit med en uppmaning att dela. Det var något som Robban aldrig gjorde. Hur skulle man veta vad som låg bakom det där? Han ville inte bidra till att sprida osanningar. Fast ibland blev han ju förstås osäker. Tänkt om det var sant?
Den här varningen fastnade han på.

Liftande rånare läng med E4:an. Använder kvinnliga liftare som lockbete – sedan tvingas man att köra av vid en rastplats där kumpaner väntar. Kapar lastbilen och kör iväg utomlands. Varning, varning.

Robban började svettas.
Men kunde den där pigga glada, och för den delen vackra kvinnan som nu satt i hans bil, verkligen vara en medlem i en rånarliga? Hon såg ju hur trevlig ut som helst?
Men det är väl det som är grejen, tänkte han sedan. Naturligtvis måste lockbetet vara vacker, trevlig och se oskyldig ut. Annars funkar det ju inte som lockbete.
Men jag kan ju inte gärna slänga ut henne ur bilen nu när jag en gång låtit henne sätta sig. Eller …?
Han började osäkert gå tillbaka till bilen.

Robban hoppade in i förarhytten och satte sig till rätta. Han drog fast säkerhetsbältet och sneglade försiktigt på kvinnan intill.
”Du kan väl dra på dig bältet du också.”
Lisa undrade om hon skulle våga. Om jag sitter fast i ett bälte, tänkte hon, så får jag svårare att hoppa ur snabbt om jag skulle behöva. Men å andra sidan så kan jag inte hoppa ur i farten heller. Och om vi stannar så hinner jag kanske koppla mig loss innan vi stannat tillräckligt mycket för att jag skall kunna fly ut ur bilen. Lisa kastade en försiktig blick på Robban och kände för tusende gången på pepparsprayen i fickan.
”Du vet, det blir sånt liv i bilen annars”, fortsatte Robban. ”Den är bråkig den här farkosten – vill att alla sitter fast. Piper och lever om.”
”OK”, Lisa bestämde sig för att det nog var lika bra.
Robban lär DK16-motorn mullra igång och trampade på gasen. Fordonet vaknade upp ur sin slummer och började sakta röra sig ut mot E4:an igen.
Det blev pinsamt tyst i hytten. Robban koncentrerade sig på att köra. Lisa försökte övertyga sig om att det inte var någon fara. Men färden hem till Ö-vik kändes oöverstigligt lång. Kanske kunde hon be att få stiga av i Söderhamn eller nåt. Sedan ta en taxi hem. Filip, den uslingen kunde gott få betala. Fast, kan man verkligen lita på alla taxichaufförer?
Robban sneglade än en gång försiktigt mot kvinnan intill. Varför höll hon handen så envist i höger jackficka? Vad hade hon där?
Ett vapen förstås – en pistol eller nåt. När läget är det rätta så kommer hon att dra fram den och tvinga mig att köra in på den där rastplatsen där hennes kumpaner väntar. Sedan tvingar de mig ut ur bilen och snor den. Kapar den helt enkelt. Vad gör de med mig? Packar in mig i lastutrymmet? De kan ju inte släppa mig fri, för då kan jag kontakta polisen och då kommer de inte långt. De måste oskadliggöra mig på nåt sätt.
Robban fick nästan svårt att andas. Tankarna gick till Hanna där hemma.

Lisas hand vägrade släppa pepparsprayen i jackfickan. Hon försökte komma på något att säga. Det var så pinsamt tyst i bilen. Vad hade egentligen hänt. Karln hade verkat så trevlig när hon fick klartecken att hoppa in i bilen. Han hade till och med skämtat om att ”pudra näsan” innan de skulle köra vidare. Men nu verkar han så tillknäppt. Han funderar säkert på hur han skall gå till väga för att våldta mig.
Lisas hjärta började slå snabbare. Om han försöker nåt så är jag beredd. Handen om pepparsprayen tog ett fastare grepp.

Robban försökte koncentrera sig på körningen men det var svårt. Kvinnan verkade nästan som att hon gjorde sig beredd med pistolen i fickan. Kommer vi till någon rastplats snart? Är det dags?
Han försökte tänka ut hur han i så fall skulle agera. Kunde han övermanna henne på något sätt? En överraskande manöver …

Några minuter senare fick Robban syn på en skylt som berättade att en rastplats låg 500 meter längre fram. Han sneglade än en gång på kvinnan intill. Gjorde hon några ansatser att ta fram pistolen? Om hennes kumpaner väntar på den här rastplatsen så borde hon dra fram den nu snart, om jag skall kunna vika av.
När hon inte gjorde det och de närmade sig avfarten, fattade Robban ett snabbt beslut. Kvinnan får ursäkta, men jag kan inte ha henne kvar i bilen. Hon får råna någon annan.
Utan att förvarna med blinkers så körde han plötsligt in med hög fart mot rastplatsen. Lisa uppfattade den oväntade manövern och insåg att föraren nog tänkte inleda överfallet. Hon drog fram pepparsprayen.
Robban såg att kvinnan drog fram sitt vapen. I panik ställde han sig på bromsen.
Den vackert indianröda farkosten krängde till våldsamt och tappade kursen. Släpet började wobbla bakom honom och drog med sig dragbilen som vek av kraftigt åt höger och satte med skrikande däck, kurs mot en parkerad lastbil en bit längre fram.

Ѳ

Filip hade vänt bilen söderut igen. Ilskan över grälet med Lisa hade klingat av och ersatts med ånger. Så här kunde han inte låta det sluta. Såklart att han inte tänkte lämna henne där – inte på riktigt. Han tänkte bara markera. Tala om att han inte accepterar vad som helst.
Hoppas bara att hon inte tog sig för med att verkligen lifta, och har hunnit bli upplockad av någon.

Ѳ

Hanna slog för tionde gången numret till Robbans mobil. Inget svar den här gången heller. Det som först varit en ilska över att karln inte har vett att svara när hon ringer – att han fortfarande verkade så tjurig efter deras gräl kvällen innan – hade nu istället övergått till en malande oro.
Nånting måste vara fel.
Hon lade ifrån sig telefonen och stirrade tomt framför sig. Med höger hand strök hon sig sakta över magen.

ѲѲ